19

 

De bara står där och håller om varandra. De rör sig inte. De säger inget. De bara står där.

Det bankar på dörren och båda hoppar isär.

”Hallå?” ropar Robby utifrån. ”Chippe är du där inne?”

”Jaa”, ropar Christopher.

”Har du sätt Winda?” ropar Petra. ”Jag hittar henne inte”.

”Eh… nej... är hon inte på övervåningen hos Leiah då?” frågar Christopher och ler mot Winda samtidigt.

”Nej, jag har tittat där”, säger Petra. ”Tänk om hon har gått hem”.

”Nej det tror jag inte”, säger Christopher. Han tar tag i Winda och drar henne intill sig och håller om henne. ”Ska jag hjälpa till och leta?”

”Nej det behövs inte”, säger Petra. ”Du är tydligen upptagen där inne eftersom du inte kommer ut och pratar”.

”Okej”, säger Christopher.

Antagligen har de gått eftersom det blir tyst.

”Ska vi…” börjar Winda men Christopher fortsätter meningen.

”… berätta för dem?”

Winda nickar. Hon vet inte om hon vill.

”Det får du bestämma”, säger Christopher.

”Nej, det kan jag inte göra själv”, säger Winda och sätter sig på toalettlocket.

”Okej, eh… men mig spelar det inte roll vilket som”, säger Christopher och sätter sig på kanten till badkaret.

”Vi kanske borde hålla det hemligt”; börjar Winda. ”För tillfället, jag menar, de berättade ju inte för oss om dem till en början”.

”Det har du rätt i förstods”, säger Christopher.

”Mm”, säger Winda. ”Fast du måste nog gå ut nu, annars kommer de bli misstänksamma”.

”Aa du har rätt”, säger Christopher.

Han går fram och kysser Winda innan han går till dörren, låser upp och går ut”.

Winda räknar till trettio innan hon också går ut. Hon hör Christopher, Petra och Robby prata i vardagsrummet, så hon smyger till köket.

Hon är där i nästan fem minuter innan Robby kommer in.

”Winda?!”

”Var?” hör de Petra ropa.

En halv sekund senare kommer Petra och Christopher inrusade, båda med oroliga ansikten.

”Vart har du varit?” frågar Christopher upprört.

”Ja, vart har du varit?” frågar Petra. ”Varför försvann du bara?”

”Jag gick bara ut och tog lite luft”, säger Winda, imponerad av hur bra Christopher spelar.

”Varför sa du inget då?” frågar Petra surt.

”Varför hetsar du upp dig så mycket?”

Petra ger Winda en blick och hon fattar direkt.

”De kommer nog inte hit, Petra”, säger Winda.

Christopher som tog tag i tråden och förstod vad Winda och Petra menade hoppade in i samtalet.

”Ja och om de skulle det, skulle de ångra det”, säger Christopher.

”Nej du får inte slå de”, säger Winda.

”Jag pratar inte om mig, ni vet jag är inte den ända i det här huset som inte gillar de, Richard och Leiah gillar inte heller de”, säger Christopher. ”Leiah skulle bli rysligt upprörd om hon visste at de kom hit, och du vet varken hon eller Ben får inte hetsa upp sig om de ska bli bättre, Richard är riktigt mån om Leiah nu eftersom han var ganska elak mot henne innan olyckan och hela veckan innan, de hade… ja han var helt enkelt elak för nån anledning som jag inte känner till alla detaljerna till men, i alla fall så har han helt bytt roll och tar hand om henne så mycket han kan och han skulle aldrig låta något hända henne igen”.

”Men…” börjar Robby men Christopher avbryter henne.

”Jag skulle gärna köra iväg de, men jag skulle aldrig hinna före, sen kanske de inte vet att det är Richard heller, eftersom vi är enäggstvillingar och kopior till utseendet, dessutom har vi samma klädstil och allt så det gör det svårare att skilja på oss, jag menar hur vet ni att jag är Christopher och inte Richard? Har tanken aldrig slagit er att ibland kanske jag kommer i stället för Christopher?”

Petra ser genast osäker ut. Robby å andra sidan ser inte osäker ut bara lite irriterad. Windas ansikte går inta att läsa när hon granskar Christopher/Richard uppifrån och bara en sekund senare kan man se att hon inte ser det minsta osäker ut.

”Nähä du, försök inte, du är Christopher”, säger hon med säkerhet.

”Helt säker?”

”Såklart”, säger Winda.

”Du då Petra”.

”Eh… Christoph… er”, säger hon osäkert. ”Christopher”.

”Säker?”

”Mmm… ja det är jag”.

”Robby?”

”Du vi har känt varandra hur länge som helst, och jag typ bor här i princip mesta av tiden, så skulle inte jag kunna skilja dig och Richard åt? Det är dumt av dig att ens fråga, Christopher”, säger Robby.

Winda uppmärksammar sig på Robby. Han brukade alltid kalla Christopher för Chippe inte Christopher om han inte var arg eller om det inte hade hänt något.

”Okejokej”, säger Christopher/Richard.

”Okej vadå?” frågar Winda.

”Jag är Christopher”.

”Jag visste det”, hojtar Petra vinnande.

”Ja det gjorde du”, säger Winda uppmuntrande.

Christopher skrattar till.

”Okej, ja var väll en aningens lite osäker om sanningen ska fram”, erkänner Petra och blir blossande röd om kinderna.

”Det är okej”, skrattar Robby och lägger en arm om henne.

”Nej, ni två gjorde inte samma misstag”.

”Men Petra jag har ju känt honom nästan hela mitt liv”, säger Robby.

”Inte Winda och hon gjorde inte det misstaget”, säger Petra nedslaget.

”Nej det är sant, jag undrar också hur”, säger Robby fundersamt.

De ser på henne. Alla tre.

”Jag bara kände det på mig, jag menar när vi stannade på sjukhuset lärde jag mig att se olikheter, även fast det nästan var omöjligt, men ändå tillräckligt många för att vara helt säker”, ljuger Winda.

Det ser ut som att Petra och Robby tror henne, men inte Christopher, han ser rakt igenom henne. Han är den allra första som faktiskt gör det. Det är ganska otäckt. Hon kommer aldrig kunna ljuga för Christopher.

18

 

Är det meningen att det ska kännas såhär? Är det verkligen det? Ska det pirra i magen så mycket, och ska hon verkligen behöva ha så många tankar om en ända sak?

Gillar han mig? Gillar han inte mig? Vad ska jag ha för kläder som får honom att märka mig? Hur mycket smink ska jag ha på mig idag? Hur ska jag sminka mina ögon för att ögonfärgen ska sticka ut? Gjorde jag bort mig? Borde jag ha sagt sådär?

Winda vet inte vad hon ska göra. Hon ligger i sängen och vill inte gå därifrån. Det är lördag och hon vill inte lämna sängen en ända gång förutom till toaletten. Hennes liv är totalt kaos jus nu och hon verkar inte kunna fixa det heller. Vad ska hon göra? Hon får ett sms. Winda ignorerar. Hon får et till sms… ett till och ett till. Hon ignorerar. Mobilen ringer inte en gång utan, tre, fyra fem gånger. Hon vet inte vem det är eftersom hon ignorerar det också.

Pappa kommer upp och frågarvad hon vill ha till frukost.

”Ingenting”, svarar hon.

”Inget?”

”Nej jag är inte hungrig”.

”Älskling är allt som det ska?”

”Jaa jag är bara inte hungrig”.

Pappa ser tveksam ut.

Visst när hon talar sanning blir han tveksam men när hon ljuger som hon nästan alltid gör, då tror han på henne.

”Okej gumman”.

Han går ut ur rummet men stänger inte rummet. Bra för det började bli kvavt i rummet. Mobilen får ett till sms… nej två till. Hon ignorerar det och vänder på sig åt andra hållet istället. Mobilen ringer igen. Hon tar sin andra kudde och trycker den för huvudet och hör dämpat hur mobilen ringer ännu en gång innan den tystnar på allvar. Hon lägger tillbaka kudden och försöker sova.

Winda vet inte hur länge hon har sovit innan hon vaknar av att någon störtar in i rummet. Petra.

”Varför svarar du inte när jag sms:ar och ringer, Winda?”

”Jag visste inte att det var du”, säger Winda och sätter sig upp. ”Jag lovar, jag har inte ens tittat eller tagit upp mobilen eller något”.

Petra granskar hennes ansikte och måste ha beslutat sig för att tro på Winda. Hon sätter sig på sängkanten.

”Okej”, säger hon. ”Jag ville bara veta hur du mår”.

”Va? Varför det?”

”Jo men du stack ju lite hastigt och lustigt igår”, säger Petra. ”Du har varit rätt konstig hela månaden nu, i januari var du som vanligt men nu är du jättekonstig, vad har hänt?”

Winda sväljer hårt. Om Petra har märk det så måste också… Winda faller ner med huvudet på kuddarna igen och drar täcket över ansiktet. Det börjar rinna tårar ner på för kinderna och ner på kuddarna.

Petra rycker ner täcket och ser att Winda gråter.

”Men gumman vad är det?” säger hon förskräckt.

Winda tiger men hon sätter sig upp.

”Vad har hänt, Winda?”

Winda bara dra Petra intill sig och kramar henne. Hon vet inte hur hon ska förklara så hon bara fortsätter gråta.

”Winda?” säger Petra prövande efter några minuter hon Winda har slutat gråta.

Winda rätar på sig och ser in i Petras ögon.

”Ja?” frågar hon.

”Vad har…?”

”Inget”, säger Winda.

Petra ser att hon ljuger.

”Okej”, säger Winda. ”Okej, jag mår bara dåligt”.

”Varför det? Eller du kanske inte vill berätta? Du vet, du behöver inte”.

”Joo det behöver jag, du är min bästa vän, vem annars kan jag prata med?”, suckar Winda. ”Det är inte det att jag inte vill, det är bara det att jag inte vet hur jag ska berätta”.

”Det är inte bråttom, ta dig tid, Winda”, säger Petra tröstande.

”Mm… men det bara det att jag, jag liksom känner… jag har börjat… jag tycker… jag är…”

”Winda ta det lugnt, stressa inte upp dig”, säger Petra.

”Kan du stänga dörren?” frågar Winda.

Petra reser sig upp och stänger dörren innan hon kommer och sätter sig igen.

”Jag… jag eh… jag gillar… Christopher”, får Winda ur sig. ”jag gillar Christopher”.

”Awww”, säger Petra och försöker få det att låta gulligt. ”Det är bra väll bra Winda?”

”Nej!” utropar Winda fort. ”Det är inte bra någonstans”.

”Oroar du dig för Anni?” frågar Petra.

”Nej, skit i henne, jag tror bara inte att Christopher gillar mig”, säger Winda.

”Varför skulle han inte göra det?” frågar Petra.

”Varför skulle han göra det?” frågar Winda.

”Därför att du är rolig, snäll, hjälpsam, snygg som fan och du bryr dig om alla, vad finns det att inte gilla?” säger Petra upprört.

Winda fnyser, vadå snygg, hon? Inte en chans.

Petra märkte att Winda fnös. Hon ser upprört på henne.

”Vadå?”

”Jag är inte snygg, Petra”, säger Winda.

”Asså vet du vad, jag tycker att det är dags för dig att få bättre självförtroende”, säger Petra. ”Du är skitsnygg, fatta det, asså alla killarna tittar efter dig när du går, men du märker det bara inte”.

Winda lägger sig ner igen. Hon vill inte att killarna ska kolla, hon vill att en killa. Christopher.

”Upp med dig”, säger Petra och ställer sig upp.

”Nej”, säger Winda dröjande, som om det var det mest ansträngande hon kunde göra.

”Upp med dig, nu”, säger Petra. ”Upp gör dig i ordning, vi ska iväg, okej”.

”Jag orkar inte”.

”Winda, upp med dig”.

”Petra…”

”Nej, upp med dig”.

Winda orkar inte börja bråka, hon kliver ner från sängen. Hon går fram till sin garderob, men där tar det stopp.

”Jag vet inte vad jag ska ha”, säger hon uttråkat.

”Men hjälp”, gnäller Petra och kommer fram till henne. Hon går in i garderoben och kommer ut igen med kläder.

”Sätt på dig de här”, säger hon och räcker Winda kläderna.

Winda börjar med stumporna och tar extra lång tid på sig, nästan fem minuter… för ett par strumpor. Sen sätter hon på sig jeansen, och sen tröjan. Petra hade gett henne en svart magtröja och man såg Windas navelpiercing glittra mellan jeansen och tröjan. Sen sätter hon på sig en fladdrig och lätt grå kofta.

”Måste jag”.

”Jaa, vi ska… någonstans”.

Winda hör på Petras röst att hon undviker att nämna exakt var vi ska med flit, men hon orkar verkligen inte bry sig.

Winda går fram till sitt skrivbord och tar sin necessär och går in i badrummet. Hon sminkar sig nästan som vanligt, hon gör något annorlunda med ögonen, det har blivit som en reflex att för henne nu för tiden. Hon borstar håret innan hon går ut ur badrummet och går in i sitt rum där Petra nu sitter vid Windas Mac spelar något. Hon går fram till Petra och skrivbordet för att ta ut ett par örhängen från sitt smyckeskrin. Hon kan lika gärna byta sin navelpiercing också. Hon byter från den blåa fjärilen till det rosa hjärtat med vingar.

”Jag är klar”, säger hon.

”Bra”, säger Petra men tar inte bort blicken från datorskärmen.

När hon väl gör det ser hon sur ut.

”Vad är det?” frågar Winda.

”O du säger att du inte är snygg”, fnyser Petra.

”Jajaja”, säger Winda. ”Vart ska vi då?”

”Eh… du får se”, säger Petra osäkert.

”Nej, nej säg nu”, säger Winda.

”Men då kommer du inte vilja gå”.

”Joo jag lovar att gå ändå”.

Petra stänger av datorn och går ut ur rummet.

”Hörru”, säger Winda och följer efter.

Petra springer genom korridoren och ner för trappan till hallen. Winda springer efter.

”Petra”, ropar hon. ”Säg då”.

När hon kommer till hallen har Petra redan satt på sig skorna och ska sätta på sig jackan.

”Vart ska vi?” frågar Winda.

”Christopher”, flåsar Petra nervöst. ”Jag väntar där ute”. Sen smälls dörren igen.

Winda står som förstelnad. Hon kan inte röra sina ben framåt. I skolan kan hon låssas, det är ganska svårt, men hon kan. Hemma är hon inte så säker. Hon kan inte gå. Hon… hon måste ta hand om Ben. Han kom hem igår. Han behöver tas hand om.

Winda går in i vardagsrummet. Ben ligger i fåtöljen precis som han gjort sen han kom hem igår. Men hon ser att hon visst inte behöver ta hand om honom, han blir redan ompysslad av mamma, Becka, Gustav, Adam och Daniel. Pappa är faktisk inte där, så han är väll i köket och hämtar något, eller lagar mat.

Faaan då nu har hon ingen ursäkt. Hon går till köket. Mycket riktigt står pappa där.

”Pappa jag går ut med Petra”, säger hon.

”Okej gumman”, säger pappa. ”Var hemma till middagen bara”.

”Okej”, säger Winda innan hon lunkar ut till hallen.

Hon sätter långsamt på sig sina skor och sen jackan. Sen öppnar hon dörren och går ut till Petra.

Petra försöker se så oskyldig ut som möjligt för att Winda inte ska bli arg på henne. Hon lyckas nästan, men inte riktigt.

Winda är tyst hela vägen.

”Du kan inte vara sur på mig för alltid, Winda, jag visste inte ens att du gillade honom när jag bestämde med de att vi fyra skulle hitta något”, säger Petra.

Det kanske är sant förstods, men Winda är ändå sur. Petra kunde ju ha sagt det tidigare.

När de kommer hem till Christopher ställer Winda sig lite bakom Petra när hon ringer på dörren.

Dörren öppnas nästan genast av Christopher som har ett stort och välbekant leende

”Heej”, säger Christopher glatt.

Petra ser något bakom Christopher och springer in i huset. Winda hör henne ropa:
”Heeej älskling”.

”Heeeej gumman”, hör vi Robby ropa.

Det tog mig ett tag att fatta att både Christopher och jag stod kvar vid dörren.

”Just det, vill du inte komma in?” skrattar Christopher när jag tittar in i huset.

”Joo, det är klart”, säger hon.

Christopher flyttar sig åt sidan så Winda kan gå in.

Winda går in i hallen och tar av sig skorna. Christopher stänger dörren efter henne. Han börjar gå ut från hallen men stannar upp och ser på Winda som står precis på samma ställe som när hon gick in.

”Du vet, du får komma in i själva huset också”, säger han och kommer fram till henne.

Winda hade dragit ner dragkedjan så Christopher tar tag i hennes jacka och tar av henne den, han hänger den på en av galejorna.

”Hur är det med Leiah?” frågar Winda medan hon fortfarande står kvar på samma ställe.

Christophers leende bleknar en aning.

”Bättre”, säger han. ”Hur mår Benjamin?”

”Bättre”, svarar Winda.

Hon skulle kunna stå där i evigheter och se in i de bruna ögonen. Så vackra. Så. Vackra.

”Men… vill du stå här hela dagen?”

”Oj… eh… nej såklart inte”.

De går in i köket där de hittar Robby och Petra. Av någon anledning bli Winda generad på grund av hur de håller på. Hon ser på Christopher och ser att han också ser generad ut. Han tittar på Winda som vänder bort blicken när de får ögonkontakt.

Varför är det så svårt? Borde det vara så svårt.

Winda ser på Christopher som försöker undvika att se på Petra och Robby, jag ser hans läppar. Tänk att få kyssa de. Det gör för ont i Winda. Hon ljuger om att hon måste på toa.

Christopher ser lättad ut och isar henne mycket villigt till toaletten.

”Här är den”, säger Christopher.

”Tack”, säger Winda innan hon öppnar dörren och går in.

Hon låser dörren och går fram till spegeln. Hon ser sig själv. Hon vill bara skrika och gråta, men hon kan inte, hon är inte hemma. Hon är hos Christopher. Hon måste försöka komma över det. Men går det då? Åhh… allt känns så himla hopplöst. Men hon kan inte stanna här inne hal livet heller. Lika bra att bara gå ut. Winda tar ett djupt andetag och går ut ur badrummet.

Hon tar ett steg in men när hon ska stänga dörren kommer Christopher.

”Gå in igen”, säger han.

”Varför då?”

Christopher tar hennes hand och drar in henne i badrummet igen. Han låser dörren.

”Winda…”, säger han och går närmare henne.

”Varför låste du dörren?” frågar hon, det börjar pirra i magen och hon vill bara därifrån.

”Därför att jag måste prata med dig, jag måste verkligen det innan jag blir galen”.

”Vad är det? Har det hänt något? Är Leiah okej?”

”Jajaja hon mår bra, och det är inget onormalt som har hänt”.

”Onormalt?”

”Inget onormalt”.

”Okej, vad är det?” frågar Winda.

Christopher ser nervös ut, vad det än är måste det vara jobbigt att prata om.

”Du, vi behöver inte prata om det”, säger Winda tröstande.
”Jo, jo det måste vi faktisk”, säger Christopher. ”Jag är bara lite löjlig, mest nervös, det blir jag alltid när… jag ser dig”.

”Va?”

”Jo jag, det är såhär att jag…” Christopher avbryter sig själv. Det verkar som att han inte kan få fram det ha vill säga.

Han tar ett steg närmare, och kysser henne. Winda blir chockad men hon tar emot kyssen.

Christopher rätar på sig.

”Jaa det var det jag ville säga”, säger han.

Winda slänger sina armar om hans nacke.

”Jag är så jävla kär i dig också”, säger hon och han kysser henne igen.

17

Det går två dagar. Det går en hel vecka. Anni hade inte gett sig på Winda. Men Winda vet att hon planerar något, hon kan se det på dem. Winda börjar bli orolig men hur ska hon kunna lista ut vad de planerar då? Det går ju inte.

Winda och Petar kommer till klassrummet fem minuter innan lektionen har börjat, måndag morgon exakt en vecka efter skolstarten. Benny var tidig eftersom klassrumsdörren var öppen när de kom.  De sätter sig vid en bänk och väntar på att de ska börja.

Christopher kommer in ler mot de och sätter sig vid bänken framför de. Robby kommer in efter och ska precis sätta sig bredvid Christopher när Willy rusar fram och sätter sig ner före honom bredvid Christopher.

”Hallå jag skulle precis sätta mig där”, påstår Robby surt.

”Men nu satte jag mig här, är det något problem?” frågar Willy med sockersöt röst.

”Jaa hör du dåligt? han skulle precis sätta sig där”, säger Petra och Christopher i kör.

”Men nu satte jag mig här”, säger Willy.

Robby ser arg ut när han sätter sig vid bänken bredvid Christopher. Winda lägger armarna på bordet och lägger huvudet på de, hon är såt jävla trött på Willy. Petra som har sin arm intill Winda suckar. Men sen känner Winda hur Petra börjar skaka. Winda reser på huvudet och sätter sig upp. Petra ser fly förbannad ut medan hon skakar. Winda ser det Petra redan har sätt. Anni sitter bredvid Robby.

”Okej, då börjar vi då”, säger Benny glatt när klockan är prick nio.

Som på en signal gör Willy och Anni det mest otänkbara. De kysser killarna.

”Vad gör ni?” frågar Benny.

Mary sitter bakom Anni och Robbys och flinar elakt mot Petra.

Petra sitter orörlig. Som en staty. Hon har blivit vit i ansiktet och alldeles kall. Men helt plötsligt ställer hon sig upp. Och går fram till Robbys och Annis bord.

”Du är så jävla gränslös”, skriker hon.

Winda ser på Petra vad som håller på att hända. Det gör Christopher också. Båda ställer sig upp och ska precis hindra Petra när det smäller till.

Petra hade gett Anni en hård örfil som ekade genom hela klassrummet. Sen blir det alldeles tyst. En an killarna visslar lågt. Winda och Christopher tar tag i Petra och drar ut henne ur klassrummet.

”Vad håller du på med?” väser Winda till Petra när de har stängt dörren.

”Du såg ju vad hon gjorde”, säger Petra.

”Men vad fan tror du att det betyder då?” frågar Christopher. ”Att han ska duma dig och bli tillsammans med Anni på grund av kyssen eller?”

Petra är tyst, det måste vara precis det hon tror.

”Petra det fattar du väll att han inte skulle?” säger Christopher just som dörren öppnas och Robby kommer ut.

Petra ser inte på honom.

”Men Petra snälla, skärp dig nu”, säger Winda. ”Det där var något de hade kokat ihop, Willy kysste ju Christopher också”.

”Vänta va? Gjorde hon?”

”Jaa”, säger Christopher. ”Såg du inte det?”

Petra skakar på huvudet.

”Jag hade ögonen på dem hela tiden”.

”Petra snälla”, ber Robby. Han tar hennes huvud mellan sina händer och tvingar henne att se honom i ansiktet. ”Jag älskar dig, ingen annan, och speciellt inte Anni. Jag älskar dig”.

Petra står tyst medan tårarna rinner. Sen lägger hon armarna om honom.

”Jag älskar dig också”, säger hon. ”Det är därför jag tog så illa upp”.

”Men du skulle inte ha smällt till henne”, säger Winda.

”Nu är du ute på djupt vatten, Winda”, säger Petra. ”Har du glömt vad de gjorde mot dig innan terminen började eller?”

”Nej, jag är väll den sista att glömma”, väser Winda tillbaka. ”Men att du ger dig på henne gör inte saken bättre, dessutom börjar blåmärkena börjat blekna mycket, de syns knappt längre”.

”Och att blåmärkena nästan inte syns längre gör det naturligtvis okej”.

”Såklart inte, men det var inte dig de misshandlade”, väser Winda. ”Men fortfarande, inget blir bättre av att du smäller till Anni, det blir bara värre då”.

”Nej det… jo antagligen”, erkänner Petra tyst. ”Men jag kunde inte bara sitta helt tyst och låssas som att allt var okej”.

”Nej, jag vet det”, säger Winda mjukt. ”Men de ville ju ha en reaktion”.

”Och jag gick på det”, anklagar sig Petra sig själv.

”Men vi fattar ju att du reagerar”, säger Christopher tyst.

”Jaa det är klart”; säger Winda.

De går in i klassrummet igen. Anni och Willy sitter nu vid samma bänk, antagligen hade de räknat med att Winda och de andra inte skulle komma in igen. Man ser besvikelsen i deras blickar när Petra och Robby sätter sig vid samma bänk och en bänk återstår för Winda och Christopher. Benny är fortfarande i chock efter att Petra gett Anni en örfil. Han står bara tyst och stirrar på Petra.

”Petra var snäll och gå ner till rektorn”, säger Benny sen och lägger ner pennan till tavlan på katedern. ”Jag kommer alldeles strax”.

Neej, säger Winda. Hon hade oroat sig så mycket över Anni, hon hade inte en tanke på Benny och rektorn.

Petra suckar och reser på sig. Hon går till dörren och försvinner ner till rektorn.

”Ja”, säger Benny. ”Jag hade ändå inget viktigt att ta upp just nu, jag tänkte bara att vi skulle spela ett kort spel innan jag släppte iväg er, men ni får lov att gå nu så jag kan gå ner till rektorn”.

Han går ut ur klassrummet. Alla sitter tysta några sekunder. Sen rusar Winda, Christopher och Robby ut ur klassrummet och till rektorn. De rusar in på expeditionen och kommer till och med före Benny. När han kommer in ser han häpet på dem.

”Hur? Jag gick ju… ni kan inte komma in till rektorn det vet ni va?” säger han. ”Ni får sitta här och vänta”.

Han pekar på den lilla soffan och två fåtöljerna som omringar ett litet fikabord med en stor kaffetermos och plastmuggar. Winda är den första att sätta sig. Hon sätter sig i soffan, sen sparkar hon av sig skorna och tar upp fötterna. Christopher sätter sig bredvid henne och Robby helt vit i ansiktet sätter sig i fåtöljen närmast soffan.

Winda är så nervös och rädd för Petras skull att hon inte kan säga något.

”Det ordnar sig”, lovar Christopher Winda och tar hennes hand och håller den hårt. ”Robby, det kommer att ordna sig, jag lovar”.

”Mmm…”

”Kom”, viskar Winda hon går fram till dörren som leder in till rektorn och pressar örat mot dörren. Man kan faktiskt höra vad de säger.

Christopher kommer fram till henne med hennes stövlar och pressar sen sitt eget öra mot dörren. Winda skyndar sig att sätta på sig stövlarna och börjar tjyvlyssna igen.

”… varför du skulle gör så Petra, du har alltid skött dig så bra”.

”Tydligen inte så bra som du förväntar dig?”

”Petra jag vet att du inte skulle göra sådär i vanliga fall”, påstår Benny. ”Vad i all världen flög i dig?”

”Inte vet jag, jag kanske bara blev trött på Anni”, säger Petra nonchalant, men sen en aning argare: ”Hon kysste ju Robby, min pojkvän, jag kunde inte bara finna mig i det”.

”Åh…” säger rektorn, precis som om han förstår. Och det kanske han gör, han har också varit ung en gång i tiden. Eller? ”Jaa… jag vet inte Petra, du får väll gå då, men du får lova att det var första och sista gången”.

”Visst”, säger Petra.

De hör hur stolar skrapas och sen fotsteg. Winda och Christopher skyndar sig tillbaka till soffan.

Dörren öppnas och alla ser Petra komma ut ur rummet.

”Hur gick det?” frågar Robby fort och skyndar sig fram till Petra och tar hennes hand.

”Bra antagligen”, säger Petra mjukt. ”Först hotade han med att ringa mamma och pappa, men jag vet inte, jag tror inte han kommer att göra det.

De går ut ur expeditionen och fortsätter dagen som om det inte hade hänt något, men alla kände att det var lite spänt i klassrummet, det brydde de sig inte om utan njöt lite av det om sanningen ska fram. Det var skönt att klassen visste att man visst kunde sätta sig upp mot Anni, att hon inte äger människor, att hon i själva verket är ett fiasko.

16

”Va?” viskar Petra i Windas öra. ”Är det här ett skämt eller?”

Winda kan inte ens svara, hon bara stirrar blint på dem som om hon inte kan tro att de verkligen står där mellan Benny och rektorn.

”Jaa, som sagt så förmodar jag att ni känner Christopher och Robert som tidigare gick i er parallellklass, men nu byter de hit. Det är ingen ide att fråga de om varför eller någon av lärarna för varken de eller vi berättar då killarna vill hålla det hemligt”, säger rektorn. ”Ha en trevlig första skoldag ungar”, säger rektorn och går ut ur rummet.

”Nå killar, ni kan sätta er där, bänken framför Winda och Petra”.

Utan att så mycket som se på Winda och Petra, utan så mycket som att röra en enda min sätter Christopher och Robby sig ner.

Winda och Petra sneglar på varandra, sen ser de mot Anni och de andra. De ser riktigt ställda ut de också, men ändå finns en sorts självsäker blick i ansiktet hos dem, som om de tror att killarna har bytt klass för deras skull. Ärligt talat vet Winda inte varför de har bytt, hon är riktigt nyfiken, men hon vet att de inte är för Annis, Willys och Marys skull.

Benny babblade på en massa om vad som skulle hända den här terminen, men jag lyssnade bara med ett halvt öra, jag hade fullt upp med att försöka förstå varför Christopher och Robby har bytt klass. Men jag förstår det bara inte. Jag kan helt enkelt inte.

”Men då behöver ni inte sitta kvar i det här tråkiga rummet längre”, ler Benny när han har pratat klart. ”Ni får gå tidigare”.

Klassen jublar. Vissa får ur sig hastiga rop om att Benny är skolans bästa lärare och andra bara hejar på Benny.

Klassrummet töms fort. Winda och Petra skyndar sig ut ur rummet. När de ser Christopher och Robby drar Winda och Petra de till närmaste toalett och knuffar in de i den största, stänger dörren och låser.

”Vafan”, säger Petra och ser på Robby.

”Vad är det?” frågar han oskyldigt.

”’Vad är det?´” härmar Petra. ”Vad tror du?”

”Varför berättade ni inte att ni skulle byta?” frågar Winda och ser på Christopher.

”Vi tyckte inte att det kanske var så viktigt just då”, säger han och skäms.

”Inte viktigt?” säger Petra. ”Det är klart att det är viktigt, men varför?”

Christopher ger Winda en blick, och då förstår hon varför han inte kan berätta.

Christopher står tyst, Robby verkar i ärlighetens namn inte heller veta exakt varför.

”Hallå?” utropar Petra och fäktar med händerna och råkar slå till Winda i magen.

Winda kan inte hålla undan en flämtning och känner hur värmen försvinner ur ansiktet av smärtan. Det gör fortfarande ont där hon har blåmärket.

Winda försöker släta över det hon nyss gjorde, men skadan är redan skedd. Christopher står bredvid henne och håller en hand på hennes rygg, han visste precis varför hon blivit blek och flämtade till. Petra ser rädd och misstänksam ut, för det finns ingen chans att det där skulle ha gjort så ont som Winda har fått det att verka som. Robby har fått något vaksamt i blicken och sr på Winda.

”Winda vad har hänt?” frågar Petra och ser på henne och Christopher, hon ser ju på honom han vet vad det nu är som är fel.

Winda ser på Christopher. Han nickar lågt men Winda vet inte. Tillslut ser hon på Petra och drar upp tröjan så pass att man ser blåmärket.

Petras och Robbys ögon förstoras enormt.
”Vad har hänt?” viskar hon.

Winda behöver bara ge Petra en enda blick innan hon fattar.

”Asså nu jävlar kommer de inte undan med det här Winda, fattar du?” säger hon argt.

”Berätta inte för någon”.

”Och du”, säger Petra och pekar anklagande på Christopher. ”Varför berättade du inte för mig?”

”Winda ville inte att jag skulle göra det, jag ville jag lovar, men jag lovade henne”, säger Christopher.

”Jag bryr mig inte”, säger Petra. ”Jag borde ha fått veta, det här är faktiskt andra gången nu”.

”Petra lugna ner dig snälla”, ber Winda.

”Hur kunde du berätta för honom och inte mig?” frågar Petra och sätter sig på toalettlocket.

”Det var inte meningen att han skulle veta heller”, säger Winda. ”Men han kom hem till mig och jag han inte dra ner tröjan innan han såg märket, det såg värre ut när han först såg det, så han fattade ju, jag skulle ändå inte kunna ljuga bort det”.

Petra lugnar ner sig lite.

”Varför har ni bytt klass”, frågar Petra.

”För att se till att de inte ger sig på Winda igen”, säger Christopher.

Robby ser överraskad ut.

”Okej, det visste jag inte, men jag bangar inte på det”, säger han allvarligt.

”Nej!” flämtar Winda.

”Du, du har inget att säga till om i det här”, säger Christopher. ”Jag visste att du skulle säga nej, varför tror du att jag inte sa något”.

”Fick ni byta klass för era föräldrar?” frågar Petra.

”Annars skulle vi väll inte gå i eran klass nu?” säger Christopher. ”Det är jätte lätt, mina föräldrar bryr sin nästan för mycket, jag behöver bara verka ledsen och säga att jag inte trivs i min klass och säga att jag vill byta, då fixade de det, Robbys föräldrar, jaa de bryr sig, men de är stressade av varandra och därför förhörde de oss innan de lät honom byta, vi var tvungna att ljuga mycket, jag ljög ju för Robby också, men mest för hans föräldrar, om vi skulle ha sagt att han inte trivdes skulle de börja skylla på varandra”.

Robby nickar.

”Vad jobbigt det måste vara”, säger Winda och ser på Robby. ”Att ens föräldrar bråkar jämt”.

”Inte nu längre” säger han och lägger en arm om Petra.

Eftersom hon sitter ner kramar hon om honom från midjan.
”Becka tycker att det är det, inte heller lika mycket, eftersom hon har Gustav säger hon, och babyn som är på väg, men att era föräldrar bråkar för mycket för att bry sig om henne och barnet”.

”Jaa, de anser att Becka kan ta vara på sig själv”, säger Robby. ”Och det kan hon ju, men för det betyder det ju inte att hon inte behöver mamma och pappa, asså ibland hatar jag de verkligen”.

”Äsch det gör du väll ändå inte”, säger Christopher. ”Hata är ett så starkt ord”.

”Jaa jag vet, men jag gör det”; säger Robby. ”Inte hela tiden dock”.

Det blir tyst en stund. Inte en pinsam tystnad utan en mjuk tystnad.

”Men så ni är inte arga då?” frågar Christopher och sr på Winda.

”Nej”, säger Winda och ser mjukt på Christopher. ”Nej, men du vet väll att de inte kommer att låta er vara?”

”Men det får de lov att göra”, säger Robby.

”Men det kommer de inte”, säger Petra.

Hon står upp och håller fast Robby. Som om hon är rädd att Anni ska ta honom från henne vilket ögonblick som helst.

Det är inte bara Winda som märker det, det gör Robby också, men han ger henne en chans att förklara ändå.

”Men vad är du rädd för?” frågar Robby och stryker sin hand i Petras hår.

Petra står tyst.

”Attonskatdifråmig”, mumlar hon. Petra mumlar orden i mun på varandra och så tyst att man knappt hör.

”Va”, frågar Robby.

”Att hon ska ta dig ifrån mig”, säger hon och blir röd i ansiktet.

Robby drar sig loss och ställer sig rakt framför henne och ser henne i ansiktet.

”Petra, tror du verkligen det?” frågar han allvarligt.

Petra rycker på axlarna.

”Gumman det kommer aldrig att hända”, säger han.

”Säkert?”

”Såklart, jag älskar dig”.

Petras ögon blir stora som tennisbollar.

”Det är första gången du ha sagt det”.

”Jag vet, jag skulle ha sagt det tidigare, och då skulle du vetat om det redan”.

Petra har tårar i ögonen.

”Jag älskar dig också”, säger hon innan hon slänger sig över honom och ger honom en kyss.

Winda och Christopher som stått och sett på vänder sig om.

”Så du är inte arg då?” frågar han.

Winda skakar på huvudet.

”Vad bra, för jag vill bara hjälpa och jag tror jag kan det”, säger han. ”De kommer inte vilja ge sig på dig om vi är med”.

Winda litar på det till viss del och plötsligt blir hon så glad att hon slänger armarna om honom och han drar sig till henne i en kram. De särar lite på sig men Winda har kvar sina armar runt Christophers nacke. De ser varandra i ögonen. De närmar sig med ansiktet lite mot varandra, men de hör röster utanför dörren och hoppar ifrån varandra.

Det verkar som om Petra och Robby har stått och iakttagit Winda och Christopher men nu ser de på dörren.

Alla står tysta och kollar på dörren. Nu hör de inte röster längre, men de hör mumlanden och fotsteg. Sen försvinner mumlandena och fotstegen. De som hade varit där har gått. Winda har en ond aning om vilka det kan ha varit. Hon blir rädd och sen ser hon sig omkring och ser Christopher. Med ens är hon inte lika rädd längre, men hon är fortfarande rädd.

 

Hela dagen sveper förbi utan at Anni försökt sig på Winda. Christopher har varit bredvid henne hela dagen. Han måste ha haft rätt Anni ger sig inte på henne om han är där. Nu tar de en promenad hem, Petra och Robby ville inte ta bussen.

Men, tänket Winda. Christopher kommer inte att vara med mig hemma. Fast då är ju hennes bröder där. Men Christopher kan inte vara vid hennes sida för alltid.

”Det är klart jag kan”, säger Christopher till henne när hon påpekar just det.

”Nej, det kan du inte”, säger Winda. ”Du har basketträning, du har ett eget liv Christopher”.

”Jag slutar med basketen då”, säger han.

”Nej!” säger Winda strängt. ”Det gör du inte alls det, det är något som du verkligen älskar”.

”Men då får du väll helt enkelt vara med på träningarna och sitta på läktaren eller vara hemma där du har trillingarna”.

”Men ska jag gömma mig hemma eller gömma mig bakom ryggen på dig hela tiden, eller?” frågar Winda spydigt. ”Då kommer jag aldrig kunna leva ett normalt liv”.

”Men berätta för någon då”, pikar Petra. ”Du klagar jämt, du vill ju inte berätta för någon men om du skulle det skulle du inte ha det här problemet”.

”Hon har rätt Winda”, säger Robby.

”Jag vet att hon har det”, säger Winda. ”Men jag kan inte, jag kan bara inte”.

”Struntprat”, säger Petra. ”Vad hindrar dig?”

Få se nu… hm… Anni hotade Winda med att hennes bröder skulle komma till skada om hon berättade för någon, tydligen skulle hon skicka sina ”kontakter” på dem. Även fast hon inte tror på det, så tar hon det på allvar. Hon kan inte berätta för någon, hon vill inte riskera något, istället får hon ta de hårda smällarna från Anni, Willy och Mary, det är det värt om hennes familj inte kommer till skada.

”Winda!?”

Winda rycks ur sina tankar.

”Va?”

”Hur är det?” frågar Christopher.

”Vadå?” frågar hon, men direkt efter fattar hon. Hon känner något varmt rinna ner över kinden.

Hon torkar sig i ansiktet med sina klumpiga vantar.

”Hur mår du?”

Winda orkar inte mer. Hon orkar inte prata, le, se, gå, andas. Hon vill bara ge upp. Hon anstränger sig för mycket hela tiden. Hon försöker skydda sin familj, försöker hålla sig själv under kontroll när Christopher är med, gör det bästa hon kan för att inte gråta, gör allt hon kan för att uppföra sig normalt, som om hon mår toppenbra fast hon egentligen mår skit. Vad fan ska hon göra nu då? Plötsligt känner hon sig yr. Det måste vara kylan. Hon fortsätter gå framåt, men hon känner hur hennes ben har börjat skaka. Hon ramlar ner på marken.

”Winda!”

Det är det sista hon känner och hör innan det blir svart för ögonen.

 

Winda öppnar ögonen. Hon ser sig omkring. Hon ligger på överkastet på sin säng. Fortfarande med sina kläder på. Men hon känner att hon har en våt handduk på sin panna. Hon hör att dörren öppnas. Hon blundar igen och låssas att hon inte har vaknat än. Fotstegen är mjuka men tunga. Personen stannar vid hennes huvud. Handduken tas bort från hennes panna men hon hör att den doppas ner i en balja med vatten precis bredvid sängen. Hon hör hur vattnet droppar tillbaka ner i baljan när personen kramar ur handduken. Plötsligt känner hon hur handduken åter läggs över hennes panna men den här gången är den mycket kallare och då förstår hon att det måste ha varit en stund sen handduken blöttes.

Hon försöker ligga så still hon kan och lyckas ganska bra ändå, hennes ena hand vilar på hennes mage och den andra hänger ut över kanten på sängen, det gjorde den innan hon vaknade också så hon tyckte att det var bäst att låta den ligga kvar så, men det börjar faktiskt göra lite ont i den.

Men så tar personen tag i min arm och för den upp på sängen. Handen är stor, så det måste vara en kille, men den är också varm och mjuk. Stor varm och mjuk. Hon försöker komma på vem det kan vara. Mamma, Becka och Petra är uteslutna. Så då återstår väll pappa, Daniel, Gustav och Adam. Fast det är nog inte pappa, hans hand känns inte såhär, den är också, stor varm och mjuk, men på ett annat sätt.

Nej, Winda vet verkligen inte vem det är, och nu blir hon väldigt nyfiken också. Vem det än nu är, så är han väldigt varsam och försiktig.

Personen sätter sig på sängen bredvid henne. Stryker bort hår från hennes ansikte och stryker henne över huvudet. Hon måste verkligen veta vem det är nu.

Hon kisar det allra minsta hon kan men ändå för att kunna se. Personen är Christopher. Han ser precis likadan ut som han gjorde innan hon svimmade, den ända skillnaden är att hans hår är rufsigare och han är blekare i ansiktet.

Winda börjar röra på sig lite och öppnar ögonen lite mer. Christopher ser intensivt på henne och.

”Hör du mig?” frågar han tyst.

Winda nickar.

”Hur mår du?”

”Bra”, viskar hon trött. ”Jag är trött bara, vad hände förresten?”

”Vi var på väg hem från skolan och du bara svimmade”, svarar Christopher. ”Vi bar hem dig, dina föräldrar ville åka in med dig till sjukhuset, men Daniel lyckades övertala de om att bara låta dig ligga och vila”.

”Okej, okej var är Petra då?” frågar hon.

”Hon är på nedervåningen med Robby och alla andra”, svarar Christopher.

”Kan du säga åt henne att komma upp?” frågar Winda ynkligt. ”Jag måste prata med henne”.

”Självklart”, säger Christopher och ger henne en kyss på pannan innan han går ut ur rummet.

Winda sitt-ligger i sängen och känner på pannan med sina fingrar. Så varma och mjuka läppar. Hur är det ens möjligt?

Dörren öppnas igen och Petra kikar in. När hon ser Winda sitt-ligga upp i sängen kommer hon i rummet. Hon sätter sig på sängkanten bredvid henne och de kramas. Det brister för Winda och hon börjar gråta.

”Förlåt”, säger hon. ”Förlåt, förlåt”.

”Winda, lugna dig”, säger Petra. ”Förlåt för vad?”

”Jag skulle ha berättat”, säger Winda. ”Förlåt, jag är jätte rädd, men jag kan inte berätta för någon, och jag har jättemycket att tänka på hela tiden nu”.

”Winda, Winda, lugn”, tröstar Petra. ”Varför kan du inte berätta för någon?”

Winda tiger. Ska hon eller ska hon inte berätta för Petra varför.

”Winda?”

Petra ser frågande ut.

”Anni… Anni hon… hon hotade… hon sa att hon skulle skada Daniel, Gustav och Adam om jag berättade för någon”, gråter Winda.

”Skulle Anni skada de?” frågar Petra.

”Nej hon… hon sa att hon… skulle skicka… skicka sina ’kontakter’ på dem”, gråter Winda. ”Jag vet inte om jag ska tro på det eller inte men något kan hon i vilket fall som helst göra, det vet du också”.

Petra kramar om Winda.

”Såja, det kommer ordna sig gumman”, tröstar Petra. ”Jag finns här, Christopher och Robby finns också här, de bytte klass för din skull, och tillsammans kommer vi på något att göra allt bättre, vi kommer att lösa allt”.

Winda har slutat gråta, men hon orkar ändå inte prata så hon bara nickar. Hon tror på Petra. Men hon vet inte om det räcker. Hon vill tro att allt kommer bli bra igen, bli den tjej som hon alltid brukade vara innan hon började gymnasiet, den tjej som varken Petra, Christopher och Robby känner. Den glada, lyckliga tjejen som alltid log riktiga leenden istället för falska, som alltid skrattade. Hon saknar den tjejen men hon har ingen tillgång till den under tortyren som Anni håller henne under. Diktatur under Annis regim. Usch Winda mår illa. Winda. Hm… nu kanske det är bästa tillfället att berätta för Petra.

”Petra…”

”Ja, ja vad är det?” frågar Petra medan hon torkar de sista tårarna som rinner från Windas ögon.

”Joo, du vet jag heter liksom… jag heter liksom inte Winda”.

Petra ser förvirrad ut.

”Vänta, va vad menar du?”

”Asså mamma och pappa döpte mig till något annat, jag heter det nu också men jag gillar inte det namnet och därför hittade jag på ett annat och annorlunda namn eftersom mamma och pappa skulle bli jätte ledsna om jag faktiskt ändrade namn på riktigt, de vägrar faktiskt att kalla mig Winda, de säger bara ’gumman’ eller ’älskling’ när de pratar med mig, trillingarna vill inte kalla mig Winda men de gör det för att jag så gärna vill det”.

Petra fortsätter att se förvirrad ut.

”Men… men vadå, vad heter du då?”

Winda reser sig upp och går fram till sitt skrivbord och öppnar lådan längst ner. Där finns en guldram och ett foto av Winda när hon är tre år. På bilden lyser hennes blåa ögon som passar bra till det stora leendet och smilgroparna. Hennes bruna glänsande hår är axellångt och i lockar och i håret har hon ett ljusrosa hårband. Hon hade en ljusrosa knä klänning, vita strumpbyxor och ljusrosa glittrande ballerinaskor. Ända tills hon var fem år var hennes hår lockigt sen blev det spikrakt, hennes bröders hår var likadant. På alla foton från att de är babys till att de är fem år har de lockigt hår.

Winda har lagt undan det här fotot för att i guldramen står hela hennes namn, datum och ålder ingraverat. Hon stänger lådan och går fram till Petra och ger henne ramen.

Petra lyser upp i ett stort leende.

”Neeej men gud vad söt du var”, utbrister hon. ”Åh, hade du lockigt hår? Ditt hår är ju alldeles spikrakt ju”.

”Jaa jag vet, ända från att jag var men baby, trillingarna också förresten, hade vi lockigt hår, sen vid femårsåldern blev vårat hår spikrakt”.

”Hur då?”

”Tjaaa, vad ska man säga, hur blir våra ögon turkosa när vi gråter? Jag har absolut ingen aning”.

”Joho, ni är unika varelser”, ler Petra, men sen fastnar hennes blick på namnet.

”Arwen Éowyn Elin Lavberg”, mumlar hon. ”Arwen”, säger hon sen högre.

Winda nickar.

”Japp, Arwen”.

”Éowyn”, säger hon.

”Umm”, säger Winda.

”Varför vill du inte använda Arwen?” frågar Petra.

”Jag vet inte, jag gillar inte det”, säger Winda. ”Daniel säger att jag är dum, att jag borde använda mitt födelsenamn för att det är fint och passar till mig, men jag tycker inte det”.

”Jo men Daniel har rätt”, säger Petra. ”Men varför berättar du det nu för mig?”

”Därför att jag vill”, säger Winda. ”Jag berättar inte för någon, hittills är du och Becka de ända utanför familjen som vet att jag heter Arwen, eller min förra grundskoleklass vet ju, men de har jag ingen kontakt med över huvud taget. Eller Becka är ju familj, så du är väll den ända, men bara så du vet så berättar jag det för dig för att jag anser dig också som min familj”.

Petra har tårar i ögonen.

”Winda…”

”Börja inte gråta nu Petra”, ler Winda.

”Tack”, säger hon och drar till sig Winda i en kram.

”Men jag skulle uppskatta om du ville kalla mig Winda fortfarande”.

”Självklart om du vill det”, säger hon.

 ”Tack”.

De sitter tysta en stund.

”Men mår du bättre nu? Varför svimmade du?”

”Jag vet inte varför jag svimmade, men jaa jag må mycket bättre, men jag är jätte törstig”.

”Jag går och hämtar vatten”, säger Petra och gör ansats att resa sig, men Winda hindrar henne.

”Nej Petra, jag kan gå och hämta”, säger Winda. ”Jag är stel i benen och jag mår bättre, jag behöver inget daltande nu”.

Petra skrattar.
”Jaja då går vi båda två ner då”, säger Petra.

De börjar gå. Winda stannar upp.

”Ja fast vet du?” säger Winda. ”Du kan lämna ramen här, jag vill inte att killarna ska veta, inte än i alla fall”.

”Oj, jag glömde att jag höll i den fortfarande”.

Petra går fram till skrivbordet och lägger ramen på bordet.

När de kommer ner hör de röster från köket. Skratt. Det verkar som att alla är där inne. De tystar när de ser Winda och Petra komma in.

”Älsklig”, utbrister mamma och rusar fram och kramar. ”Å gumman”.

”Mamma jag mår bra”, säger Winda kvävt i mammas kram.

”Nej, älsklig du svimmade, då mår man inte bra”.

”Mamma många människor svimmar”, säger Winda.

”Inte utan anledning”.

”Mamma jag är törstig, så kan du släppa mig nu och låta mig andas kanske?”

”Oj då”, mamma släpper henne.

Hon hör kranen sättas på. Hon ser åt det hållet och ser Christopher hälla vatten i ett stort glas. Han tar några steg och räcker henne glaset.

Winda ler och tar emot glaset.

”Tack”.

”Varsågod”, säger Christopher glatt.

Robby ser misstänksam ut och ser på Christopher med ena ögonbrynet höjt. Undrar varför, vad har han att vara misstänksam över? Winda orkar inte bry sig om det just nu.

”Jag sa ju att hon inte behövde åka in till sjukhuset, mamma”, säger Daniel och drar Winda till sig och håller om henne.

Winda gillar när trillingarna håller om henne, speciellt Daniel. De är så varma och det känns tryggt när de håller om henne. Winda lutar huvudet mot Daniels bröstkorg och han stryker henne över håret.

”Men är du säker på att du mår bättre nu då?” frågar han mjukt.

”Jaa”, säger Winda. ”Det är säkert, jag mår bättre”.

”Varför svimmade du då?” frågar Gustav oroligt.

”Jag vet inte, man kan väll göra det ibland bara”, ljuger Winda.

”Nej, det finns anledningar till varför man svimmar”, säger Adam bekymrat. ”är du säker på att du inte vet varför?”

Winda pressar örat som hon har mot Daniels bröstkorg hårdare mot honom för att inte höra. Hon vill inte ha frågor, för hon vet att hon inte kommer kunna svara ärligt på dem, men hon vill heller inte ljuga.

”Jag vet inte varför”, säger hon bara.

Hon ser sig om i köket. Becka står bredvid Robby som står och håller om Petra som har sina läppar vilandes på hans hals. Det syns en liten bula på Beckas mage.
”Tänk om ni får trillingar då”, säger Winda och ser på Gustav.

”Va?” frågar Gustav.
”Jaa”; säger Winda och ler. ”Tänk om du och Becka får trillingar”.

”Eh… tror du vi får det?” frågar Becka Gustav och ser skräckslaget på honom.

”Jag vet inte…” börjar Gustav och ser på deras föräldrar.

De rycker på axlarna.

”Jag vet inte gubben”, säger mamma.

”Men en sak kanske vi borde säga”, säger pappa. ”Vi är inte de ända i släkten som har fått trillingar”.

”Men, men då går det ju i släkten”, säger Daniel. ”Att få trillingar”.

”Jaa joo”, säger pappa. ”Det gör det jaa, på min sida av släkten, på er mammas är det ju vanligt med tvillingar”.

”Såå vi är i alla fall garanterade tvillingar eller trillingar om vi vill ha barn fler än en gång?” fråga Adam deras pappa.

”På sätt och vis”, svarar pappa.

Becka ser rädd ut. Hon drar handen över magen.

”Tänk om, tänk om det faktiskt är trillingar?”

Gustav skrattar.

”Nej, nej jag tror inte det”, säger han.

”Vad synd”, Becka ser besviken ut.

”Va?” säger Gustav häpet.

Och inte bara han. Robbys haka är nästan nere på golvet av häpnad, och Winda kan inte säga något bättre om sig själv som känner sig riktigt träffad.

”Vad menar du?” frågar Gustav från sin stol som han nästan hade ramlat av.

Becka som står vid diskbänken fortsätter dra handen över magen.

”Joo men det skulle vara synd om det inte var trillingar”, säger Becka. ”Jag menar tvillingar har så starka band till varandra och ni tre verkar ha något tredubbelt så starkt band till varandra. Kanske trillingar har tre gånger dubbelt band till varandra, jag vill att mina barn ska ha det till varandra, det som ni tre har till varandra och till Winda och Ben. Jag har faktiskt aldrig träffat någon som älskar sina systrar så mycket som man märker att ni älskar Winda. Jag vill att mina barn också ska ha det”.

Det tar ett tag innan allt sjunker in eftersom Becka babblade på så fort och mycket. När innebörden av hennes ord sjunker in trycker sig Winda ännu mer mot Daniel som också tar ett hårdare mjukt tag om Winda och håller henne fortfarande intill sig.

Winda vet inte om Becka har rätt, hon kan inte se det på samma sätt som hon, men hon vet i alla fall att hon älskar sina bröder så oändligt mycket att det inte ens finns ord för det. Och med ens börjar hon gråta.

”Winda vad är det?” frågar Gustav när alla märker att hon gråter. Daniel stryker henne över huvudet igen.

Hon gråter över två anledningar. För det första för att hon älskar sina bröder så mycket, hon skulle aldrig vilja riskera att något skulle hända de, det är ju därför hon inte berättar för dem vad som egentligen försågar i hennes liv, och för det andra saknar hon Ben så mycket att det gör ont i bröstet på henne, hon vill ha sin söte, snälle och omtänksamme lillebror hos sig. 

15

”Du och Petra är de ända som vet nu och du får inte säga till någon”.

”Men finner sig Petra bara i det?” frågar Christopher.

”Neej, hon försöker hela tiden övertala mig att berätta, men jag vill inte okej, jag kommer i alla fall slippa dem när vi går ut gymnasiet”.

”Två och ett halvt år, Winda”, säger Christopher. ”Du ska inte behöva stå ut med det en enda dag till, förstår du? jag förstår att du är rädd men vi finns här för att stötta dig, jag, Petra och Robby”.

Winda blir fuktig om ögonen. Hon börjar inte gråta men hon vill det.

Winda sitter med benen ihop i sängen och Christopher sitter på sängkanten och ser ner i golvet. Plötsligt ställer han sig upp. Han har en sorts glimt i ögat.

”Jag vet vad jag ska göra”, säger han och börjar gå till dörren.

Winda går upp ur sängen och springer till dörren och spärrar vägen för honom.

”Vaddå? Du lovade att inte berätta för någon”, säger hon skräckslaget.

Christopher lägger sina händer på hennes axlar, ser henne i ögonen och ler.

”Jag vet, det ska jag inte heller”, säger han. ”Jag vet en annan sak jag ska göra”.

”Vaddå?”

”Det får du veta när vi börjar skolan igen”, säger han. ”Vi kommer ju träffas innan, men du får veta först när vi börjar igen”.

Han ger henne en kindpuss innan han öppnar dörren och går.

Winda ställer sig vid dörröppningen och ser Christopher stanna upp i trappan på väg ner och ser på henne, ler, innan han fortsätter ner för trappan.

Winda rör försiktigt vid kinden med lätta fingrar och ler för sig själv, men samtidigt känner hon sig skräckslagen. Vad håller egentligen på att hända?

Winda tar en av sina favoritböcker, Fatta Eld från Hungerspelstrilogin, sätter på musik, tar den mjukaste av kuddarna från sängen och sin fluffigaste och mysigaste filt, sätter sig i sin stora fåtölj, myser ner sig och börjar läsa.

Winda vet inte hur många timmar som gått när dörren till hennes rum försiktigt öppnas. Pappas huvud kikar in och kollar mot sängen. Kollar om jag har somnat, som han gör varje kväll innan han går och lägger sig. Han får en skrämd blick innan han tittar in i resten av rummet och ser henne sitta nerbäddad i den stora fåtöljen och han får i stället en mjuk och kärleksfull blick.

”Gumman sover inte du?” frågar pappa och kommer in i rummet samtidigt som Winda stänger boken. ”Klockan är ju snart halv tre”.

”Oj, det visste inte jag”; säger Winda och gnuggar sig i ögonen innan hon gäspar. Hon går upp från fåtöljen och känner sig genast snurrig och förstår hur trött hon är. Pappa tar hennes kudde och lägger den i hennes säng.

Winda tar av sig örhängena innan hon lägger sig i sängen och pappa lägger täcket över henne.

Han kysser henne på pannan.

”God natt, gumman”, säger han.

”God natt pappa”, säger Winda. ”Jag älskar dig”.

”Jag älskar dig också”, säger pappa innan han går till dörren och släcker lampan, men han stänger inte dörren. Winda sover aldrig med stängd dörr. ”Sov så gott”.

”Du också, pappa”.

Winda somnar nästan genast efter att lampan släckts.

 

En morgon vaknar Winda alldeles kallsvettig och hade svårt att andas. Hon tar sin inhalator från sängbordet. Hon har inte så kraftig astma, hon har bara lätt astma men den kan ställa till problem ändå.

Vad är det för dag? Winda tar upp sin iPhone och försöker se vad de står med sina trötta ögon, men när hon ser vad det är för dag blir hon med ens klarvaken.

9 januari.

Skolstart.

Idag.

Neeej.

Lovet har gått för fort. 2011 och nu är det 2012. Nu kommer hon få se Anni, Willy och Mary varje dag, hon kommer att vara rädd varje dag. På skolan har hon inte sina bröder, i skolan har hon bara Petra, men hon kan ändå inte försvara henne, det gör förresten inget eftersom hon inte vill att Petra ska råka illa ut.

Winda tittar på klockan. Den är bara halv sex på morgonen, och hon behöver inte gå upp förrän halv åtta. De börjar direkt med vanlig skoldag och de brukar alltid börja klockan nio. Men Winda kan inte somna om, hon är för nervös. Christopher hade sagt att han skulle göra något, men Winda vet inte vad, han hade sagt att hon skulle få veta när skolan börjar. Vad skulle det betyda? Winda har ingen aning, men just nu är hon glad över att hon inte vet.

Winda börjar göra sig i ordning i stället så att hon får något annat att tänka på. Nu kan hon inte ha magtröja, hon måste ta de långa tröjorna, även fast det var en vecka sen så har hon kvar märket, det syns inte lika tydligt, men det syns lite fortfarande. Så hon tar en av sina svarta linnen, slutar precis perfekt ovanför rumpan och så syns inte magen. Hon har sina vita jeans. Sen går hon fram till spegeln och tar ut tofsen och börjar borsta håret. Hon har långt hår, men det tar inte så lång tid för henne att borsta igenom det, de flesta brukar ju klaga på att håret tovar sig och så, men det gör inte Windas hår, antagligen för att hon borstar det tre gånger om dagen,, det är lent och glänser. Hon sätter på sig ett par örhängen som är lite långa men passar henne perfekt. Sen sminkar hon sig. Samma sminkning som vanligt, bara lite tydligare idag.

När Winda ser på klockan igen så har det bara gått en timme, så klockan är nu halv sju, en timme kvar tills hon egentligen behöver gå upp. Winda sätter på datorn och loggar in på facebook. Petra är inne, varför är hon det?

 

”Hej gumman, varför är du vaken så här tidigt?<3333”

 

”Hej, vet inte, kunde inte sova, och jag har gjort mig i ordning o allt, trodde väll att tiden skulle gå fortare xD <3333”

 

”Okej, samma här asså, men hörru kom hit då så käkar vi frukost tillsammans, eller har du käkat frukost redan?<3333”

 

”Nej det har ag inte, okej jag kommer direkt nu då?<3333”

 

”Jaa gör det, jag börjar göra i ordning<3333”

 

”Okej gör det, vi ses strax då, puss<3333”

 

”aa, puss<3333

 

Winda loggar ut från facebook och stänger av datorn. Hon öppnar dörren till sitt rum och alla sover fortfarande. Winda tänder alla vägglampor hon går förbi för att få ljus i det mörka tysta huset, när hon kommer ner till köket tänder hon alla värmeljus som finns. Allra först fyller hon Rosas vattenskål men kallt vatten och hon dricker törstigt och sen brygger Winda kaffe, hon vet att Gustav och Becka kommer att vakna när som helst, och de vill alltid ha kaffe på mornarna, till sig själv och Petra gör hon mycket varm choklad, hon vet att båda dricker mins två koppar var om mornarna när de hinner, och det är inte ofta.

Hon sätter äggen i en kastrull på plattan och brödrosten och brödet tar hon fram, och det mesta man kan bre på mackor, hon lägger ram påläggen på bordet medan hon ställer rosten på diskbänken och lägger i bröd, men hon sätter inte på den än. Koppar ställer hon fram till sig och Petra och två tallrikar. Apelsinjuicen glömmer hon inte heller. Hon sänker värmen på äggen som har börjat koka och då kommer hon på att hon hade glömt att ta fram äggskäraren, sen sätter hon på rosten, och precis då hör hon en lätt knackning på dörren.

Rosa tassar fram, hon skäller inte som hon brukar eftersom hon vet att det är för tidigt på morgonen. Winda går fram och låser upp dörren. När Petra hör klickljudet öppnar hon dörren. Rosa blir genast glad när hon ser Petra. Bortsätt från familjen vilken nu också inkluderar Becka så är Petra Rosas favorit.

”Heej Rosa, hej gumma, jaa vad du blir glad tjejen, eller hur gumman?” viskar Petra och kramar om Rosa, lite extra mycket tycker Winda att det ser ut som, har det hänt något med Petra?

Petra börjar ta av sig ytterkläderna.

”Hej Winda”, säger Petra och de kramas.

”Hej Petra”, säger Winda. ”Har det hänt nåt?” frågar hon när de särar på sig.

”Kan man väll säga, fast det är ju inte något nytt”.

”Va?”

”Nej men Willy försöker flera gånger om dagen varje dag att få Robby att göra slut med mig, hon kan bara inte acceptera att jag och Robby är tillsammans”.

”Hon kommer snart fatta att hon inte kan sära på er”, säger Winda. ”Hon är inte korkad nog att inte fatta det, men det kommer nog ta tid för henne att acceptera att Robby gillar dig och inte henne, eftersom du är en bra person, du bryr dig om andra, du ser så jävla bra ut och hon är en hemsk människa, hon bryr sig inte om någon annan än sig själv hon ser inte så jätte bra ut med sin långa och spetsiga näsa och de små gröna och stirriga ögonen”.

”Tack Winda”.

”Finns inget att tacka för, jag meddelar bara sanningen”.

De går in i köket. Och Winda plockar upp de fyra brödbitarna ur rosten och lägger två på sin tallrik och två på Petras, sen stoppar hon in fyra till i rosten och just då kommer Gustav och Becka in i köket.

”God morgon”, säger Gustav och kramar henne.

”God morgon”, säger Winda medan hon sätter sig och Gustav kramar Petra.

Becka kramar Winda och sen Petra.

”Varför är ni båda vakna så tidigt?” frågar Becka medan hon tar fram koppar till sig och Gustav.

”Ingen av oss kunde sova speciellt bra och inte somna om när vi vaknat”, säger Petra och brer sin macka.

De börjar käka frukost alla tillsammans och hade faktiskt ganska jätte trevligt. När de börjar plocka undan ser Winda på klockan. Halv nio är klockan. Oj då nu måste de faktiskt skynda sig. Från att ha hur mycket tid som helst, till att ha bråttom, hur lyckas dem egentligen?

”Men hörrni, skynda er nu, vi kan plocka undan”, säger Becka och tar ifrån Winda en kopp.

”Säkert då?” frågar Petra.

”Säkert”, säger Gustav.

”Tack så mycket”, säger Winda och ger Gustav en snabb puss på kinden och Becka en kram innan hon går ut till hallen. Petra kommer någon minut efter. De tar sina väskor efter att de satt på sig ytterkläderna och går till skolan.

”Vad tänker du på?” frågar Petra när de sitter på bussen. ”Har det hänt nåt?”

”Nej, jag är bara orolig”, svarar hon. ”Christopher har nåt på gång, jag vet inte vad men han sa att det var en hemlighet, han sa att jag skulle få reda på vad när skolan börjar igen”.

Varje måndag klockan nio har de mentorstimme en halvtimme. De ställer sig för att vänta precis som vanligt. De hade precis hunnit innan deras mentor kom för att öppna dörren. Winda och Petra sätter sig på sin vanliga plats i klassrummet. Alla är faktiskt närvarande. Benny hälsar alla välkomna och tar sedan närvaro.

”Jaa men nu är det så här att…” säger Benny men blir avbruten av en dörrknackning. Men alla är ju redan här. Vem i hela världen kan det vara?

”Jo nu kommer de visst”, säger Benny och går för att öppna dörren

In genom dörren kommer rektorn.

”God morgon barn”, säger han vänligt.

”God morgon rektorn”, säger alla enstämmigt och fint.

”Den här terminen får ni två nya elever, fast ni känner de redan antar jag”, säger rektorn och alla blir helt nollställda. Vad i all sin dar menar han med det? ”Kom in pojkar”, säger rektorn.

Winda håller på att få hjärtstillestånd när hon ser vilka det är som kommer in genom dörren.

Christopher och Robby. 

14

När Petra och Robby skulle gå ville Winda bara skrika: ”gå inte”. När de är här får Winda annat att tänka på och tiden går fortare. Nu kommer tiden gå långsamt igen.

”Ring mig efter att ni har träffat de, så jag får veta hur de mår”, säger Petra och drar till sig henne i en kram. ”Eller förresten, ring mig när du vill, jag kommer ha på mobilen”.

De släpper varandra och jag ser på Petra. Bättre vän måste man leta efter en lång tid för att hitta, men här står hon precis framför henne.

”Hejdå Becka”, säger Robby och kramar om sin storasyster. Han går till Christopher. ”Vi ses, Chippe”, säger han och de skakar ett handslag.

”Ja det gör vi”, säger Christopher.

Petra och Robby går. De lämnar ett hål, nu kommer tiden gå långsamt och vem vet när de kan få träffa Benjamin och Leiah.

”Nu kan ni gå in till de”, säger en röst.

Winda svänger runt och ser en sköterska stå där.

Daniel ställer sig upp.

”Nu?” undrar han.

”Ja, nu kan ni göra det”, säger sköterskan.

Hjärtat bultar så hårt att det måste hoppa ut ur hennes kropp när som helst. Daniel håller sina armar på hennes axlar när de börjar gå mot Ben och Leiahs rum. Winda tar sin hand och trycker hans. Sist hon såg de var de täckta i blod, nu ligger de en dörr ifrån de och är säkert inte täckta i blod längre, men säkert en massa annat.

Göran sätter handen på handtaget och öppnar dörren. Han går in och alla följer efter honom.

Winda, mamma, pappa, Daniel, Adam och Gustav går fram till Benjamins säng medan Göran, Britta, Christopher och Richard går fram till Leiahs säng.

Ben hade bandage över huvudet och gips på höger fot och vänster arm. Winda kikar över på Leiah och ser att hon har gips på vänster arm och ben, bandage över huvudet hon också.

Ben blinkar svagt med ögonlocken.

”Hej, gubben, hör du mig?” frågar Winda som står närmast honom vid kudden.

Han ler svagt och öppnar munnen.

”Ja, det gör jag”.

Hans röst är så skör att Winda vill börja gråta igen. Men det ska hon inte. Hon ska vara stark för Benjamins skull.

”Har du ont, älskling?” frågar mamma.

”Jaa”, svarar han utdraget. ”Lagom till julafton också”.

”Tänk inte på det, älskling det kommer flera jular men du har bara ett liv”, säger pappa.

De får inte vara där så länge, efter en halvtimme kommer en sköterska och säger att de måste låta Ben och Leiah vila.

Det är ingen mening med att sitta på sjukhuset och vänta längre, de skulle ringa och hålla deras föräldrar uppdaterade, men de får inte hälsa på förrän julafton en liten stund.

 

När Winda kliver innan för dörren börjar hon må lite dåligt. Ingen Benjamin hemma nu. Alla verkar tro att det är något mellan henne och Christopher. Mamma och pappa släpper henne inte med blicken sen det där på sjukhuset hände och konstigt nog saknar hon faktiskt Christopher. Mycket. Men hon är också rädd för Anni, Willy och Mary, för när de kommer på att hon och Christopher är vänner, så kommer de bli ännu värre än seriemördare. Winda vill verkligen inte veta vad de kommer att göra.

Winda springer upp på sitt rum och sätter på sin Mac. När någon frågar, brukar alla tro att hon har en MacBook men det är fel. Hon har en Mac. En stationär dator. Hon fick den i julklapp förra året av mamma och pappa. Det var det ända Winda önskade mig i hela världen. Hon öppnar upp facebook och genast ser jag att Petra har ändrat sin relationsstatus från ”singel” till ”i ett förhållande”. Jag gillar statusen och skriver: ”Grattis gumman” i kommentarsfältet. Andra tjejer i klassen och parallellklassen har också skrivit något liknande. Och folk jag inte känner. Men de flesta frågar vem hon har ett förhållande med.

Jag har fått två vänförfrågningar. Christopher och Robby. Och då ser jag också att Robby också har ändrat sin relationsstatus.

Jag har blivit taggad i ett inlägg. Anni. Hon har lagt upp en bild på facebook, på tidningen som jag och Christopher står med i.

”Horan får äntligen en läxa i att uppföra sig. Hoppas det går hela vägen nästa gång :D<3”

Jag känner tårarna börja rinna ner för kinderna.

Ingen i kommentarerna säger emot förutom en. Christopher. Skriven alldeles nyss. Han försvarar mig. Och plötsligt slutar jag gråta och börjar känna mig varm i hela kroppen.

Christopher.

Och nu droppar en kommentar till in. Robby. Han försvarar mig också.

Jag går till startsidan igen, och då ser jag att Willy har kommenterat och den är bara jobbig, tjatig. Riktigt tjatigt.

”Vem är tjejen? Robby? Vem är det? Vågar du inte säga vem det är? Eller är det hon som inte vill? Är hon så feg eller? Men du kan väll säga? Snäääällaaaa?!”

Jag himlar med ögonen.

En chattruta dyker upp. Det är Petra som skriver. Verkar ledsen.

 

”Hej gumman, mår du bra?<333 Hur är det med Ben? Ledsen om jag inte har hört av mig men jag har hat lite problem med Willy:’(”.

 

Jag förstår henne.

 

”Det är lugnt gumman<333 jag förstår, jag såg nyss kommentaren som willy skrev”.

 

”Mm, tycker du att jag är feg om jag inte vill att alla ska veta är?”<333333

 

”Neej Petra, det är du inte, det är normalt, jag förstår dig, men du gör bara som du känner att du vill göra, gör inget som du tycker känns fel, och vad du än bestämmer dig för så finns jag alltid, kom ihåg det”<333333

 

”Jag vet det, Winda, love you<33333 men du jag funderar på om vi ska ändra så folk ser våra namn. Robby säger att han inte bryr sig och att det är upp till mig att bestämma, han skiter i vad folk tycker säger han”.

 

”Love you 2<3333 gör det som känns rätt Petra, annars går det inte”.

 

Nästan en minut senare ser jag att Petra har ändrat igen. Nu står det, ”i ett förhållande med ’Robert Robby Frask’”

Och Robby har också gjort det, nu står det, ”i ett förhållande med Petra Root”.

Winda känner sig stolt över Petra. Petra har mycket modigare än Winda. Winda ser en kommentar redan efter en minut. Willy.

”Första april är inte förrän om flera månader, Robby, jag trodde nästan på det, berätta nu, vem äre?”

Winda blir arg. Hon för muspekaren till kommentarsfältet. Hon tänker försvara Petra. Men innan hon hinner har en annan kommentar kommit upp. Robby.

”Det är Petra och det ska du förresten inte lägga dig i din bortskämda, själviska, falska primadonna!!!!!!!!”

Winda kanske inte ska lägga sig i. De verkar faktiskt klara av det själva, dessutom skulle hon ge de ännu mera problem om hon skulle lägga sig i.

Winda loggar ut från facebook och går ut ur rummet. Hon kommer in i köket där alla sitter.

”Älskling, kan du gå ut och hämta posten? Det måste vara ganska mycket post nu”, frågar pappa.

”Okej”.

Winda sätter på mig pappas tofflor och kofta innan hon går ut till brevlådan.

Winda öppnar locket till brevlådan men så hör hon något bakom sig och släpper locket som faller hårt. Typiskt att de ska ha en metall brevlåda. Winda vänder sig om. Hon kan inte se något. Tänk om det är Anni, Willy och Mary. Winda står tyst. Hon hör vinden som får träden att skaka, de lövlösa grenarna fladdrar och ser ruggiga ut. Det har börjat småsnöa igen och det börjar skymma. Winda blundar och lyssnar på vinden. Det blåser ganska mycket med inte så hårt. Hon känner hur vinden sveper över ansiktet och ryser av en skön känsla i kroppen. Hon drar fingrarna genom det utsläppta håret och slappnar av. Hon öppnar ögonen. Hon ramlar nästan baklänges av skräck. De står framför henne. Anni, Willy och Mary. De måste ha smugit sig fram medan hon blundade och ändå blundade hon bara några sekunder.

Anni tar tag i mig och de börjar dra mig bort från huset och in i skogen framför, på andra sidan vägen. De drar mig över vägen och sen in mellan träden. De drar mig en bit in innan de stannar. Nu ser de rent utav farliga ut. Winda är så rädd att hon nästan börjar gråta. Men hon tänker inte låta dem få det nöjet.

Anni höjer sin fot och sparkar Winda i magen så hon faller baklänges och slår hårt i marken. Winda blundar. Sen känner hon hårda sparkar i ryggen vart efter hon får en spark till i magen. Tårarna kommer. Det gör så ont att hon inte kan hålla tillbaka de. Winda försöker spänna magmusklerna så att det inte ska göra lika ont. Men de går inte hon har redan för ont för att få magmusklerna att fungera för tillfället. Hon känner en fot i bakhuvudet och en till i magen. Det känns som att hon dör nu. Nu dör hon, det gör så ont att hon dör av smärta. Men nu upphör det. Winda hör hur de går. Hon hör inte åt vilket håll och kan inte se det heller eftersom hon inte vågar öppna ögonen. Men hon måste resa sig upp. Hon måste försöka skynda sig hem och hämta in posten. Hon kommer ut ur skogen men det är svårt att gå när man har så hon som hon har. Hon tar sig över vägen och känner att hon har tur att det inte kommer några bilar. Hon kommer fram till brevlådan och hämtar upp allt innehåll vart efter hon börjar gå mot huset. När hon öppnar dörren tvingar hon sig att gå normalt och inte göra en enda min som skulle kunna förråda henne.

Hon dumpar posten på bordet.

”Tack gumman”, säger pappa.

”Varsågod”, säger hon. ”Vet ni vad, jag tror jag går upp och lägger mig och vilar en stund”.

”Gör det, älskling”, säger mamma och Winda går ut ur köket och försöker ta sig upp för trappan.

När hon tillslut kommer upp på sitt rum faller hon bara ner i sängen och gråter. För att hon har så ont i kroppen.

Winda hör att det ringer på dörren, men hon bryr sig inte om någonting längre. Hon hör några mumlande röster, sedan hör hon pappa ropa.

”Gumman, Christopher är på väg upp”.

Neej!

Hon inser att hon inte hade ropat det med ord, och hon kan inte hindra Christopher från att öppna dörren och komma in… vilket han gör några sekunder senare.

”Hej”, säger han och kommer in men stannar upp och ser på mig. ”Vad har hänt?”

”Vaddå?”

Han går fram och sätter sig på sängen.
”Jag ser ju att det har hänt något”, säger han och fäster sedan blicken på något. Hennes mage. ”Vafan”, mumlar han.

Winda kollar ner och förbannar sig själv. Tröjan har åkt upp en bit och där lyser redan ett blåmärke.

”Vad har hänt?” upprepar han.

Winda tiger.

”Snälla Winda, berätta”.

Winda är tyst, Funderar.

”Anni”, mumlar hon tyst.

Christopher fattar direkt.

”När då?”

”Nyss när jag skulle hämta posten”, mumlar hon. ”Men säg inget till någon annan, särskilt inte mina föräldrar, bröder eller Petra”.Hon tystnar direkt. Hon vill inte fnittra.alltså"mera. Christopher kommer fram och tar den ifrån henne.

och komma in...ljear tu

”Men det är väll klart att vi måste…”börjar Christopher men Winda avbryter honom.

”Nej, snälla”, gråter hon. ”Du får inte berätta, inte för någon, snälla, snälla Christopher, ingen annan än du får veta”.

”På två villkor”, säger Christopher.

”Vaddå?”

”Att vi fotar märkena nu och att du berättar allt för mig nu”.

Winda funderar ett tag. Kraven verkar ändå ganska rimliga. Hum…

”Okej då”.

Hon går fram till skrivbordet och tar fram sin kamera. Christopher kommer fram och tar den ifrån henne.

”Ta av dig tröjan”.

Winda ser på Christopher. Han skrattar.

”Så jag kan ta en ordentlig bild på märket alltså”.

Winda fnittrar till. Hon tystnar direkt. Hon vill inte fnittra. Hon tar av sig tröjan och ser direkt att Christopher inte ens tittar på något annat än blåmärket.

Först nu slår det henne vilken respekt Christopher har för tjejer.

Han sätter på kameran och fokuserar linsen på märket och han tar flera foton.

”Men nu ska du berätta”, säger han när de sitter på sängen igen och Winda har bytt om till en mjuk bomulls t-skirt och mjukisbyxor.

”Jag vet”, säger Winda. Och så börjar hon berätta. Allt.

13

Winda känner sig tom. Hon vet inte vad hon ska tänka om hon behöver tänka. Det finns faktiskt en tanke i hennes huvud. Hon är så glad att Christopher hittade henne innan den äckliga mannen hann göra något.

Christopher går bredvid henne, polisen går en bit före de och sköterskorna hade återgått till jobbet.

Polisen har försvunnit ur sikte så det betyder att han är framme hos deras familjer.

Winda stannar.

”Vad ör det?” frågar Christopher och stannar han också.

”Ingenting”, säger Winda. ”Kan vi inte bara låta honom förklara först innan vi kommer, mamma kommer bi så hysterisk”.

”Och med all anledning”, säger Christopher.

”Ja, jag vet”, säger Winda.

De börjar gå igen.

De kommer fram.

”Winda!” utropar Adam. Han är de första som får syn på henne och Christopher och är också den första som når fram till henne. Han håller henne intill sig.

”Herregud vad oroliga vi blev när Timmy kom”.

”Timmy?” frågar Christopher.

”Jag”, säger polisen.

Det slår både Winda och Christopher att de inte visste vad polisen hette.

”Jaha”; säger Christopher.

Winda är nu hos både mamma och pappa efter att ha kramats av Adam, Daniel, Gustav och Becka.

Richard går fram till Christopher.

”Polisen säger att du hittade henne”, säger han och ser på sin tvillingbror.

Christopher nickar.

”Å Christopher tack så mycket”, säger mamma.

”Ja, tack så mycket, polisen säger att det var nära till våldtäkt, det hade blivit det om du inte hade kommit med de där sköterskorna”, säger pappa. ”Men hur visste du vart hon var?”

”Det gjorde jag inte”, säger Christopher. ”Men jag hittade henne i alla fall i tid”.

”Aa det gjorde du”, säger Winda. ”Han hade ju tryckt upp en strumpa i min mun och sen täckt den med silvertejp. Men innan hade han tafsat och smekt mig. Det var så äckligt”.

Winda ryser till. Mår illa bara av själva tanken.

Winda ser en flaska med vatten ligga på bordet. Vattnet som hon bad pappa köpa åt henne. Hon känner sig så dum. Varför stannade hon inte bara kvar här?

Det är först nu när hon ser vattenflaskan stå där på bordet som hon inser hur törstig hon är. Hon går fram till bordet och ska ta flaskan när hon märker att hon fortfarande har på sig Christophers kofta. Hon tar av sig den och ger den till honom. Han sätter inte på sig den utan lägger den på armstödet på sin stol innan han sätter sig på stolen. Winda gåt till bordet igen. Korkar upp flaskan och dricker törstigt.

”Men då lämnar jag er nu”, säger polisen Timmy.

Winda tar ett avbrott från vattnet.

”Ja, tack så mycket för hjälpen”, säger hon.

”Så lite så”; säger polisen. ”Det är ju mitt jobb”.

Sen går han.

Winda börjar dricka igen. Snart har hon druckit upp hela flaskan.

”Hur mycket är klockan?” frågar hon tillslut innan hon sätter sig ner på sin stol bredvid Christopher.

”Den är kvart över sex”, säger Daniel.

Winda känner hur trött hon är. Hon har tur att stolen är så stor. Hon kurar ihop sig och lägger sitt huvud med flit på Christophers arm. Efter att han räddat henne kommer hon aldrig skämmas inför honom igen.

Hon somnar.

Winda vaknar med ett ryck. Vart är hon? Hon ser sig om. Visst ja. Väntrummet på sjukhuset.

Hon sätter sig rak i ryggen. Gäspar stort som vanligt när hon sträcker på sig efter att hon har vaknat. Hon tar fram sin mobil.  Halv åtta. Hon känner hur törsten smyger sig in i hennes mun. Hon smackar med tungan, ångrar att hon drack upp allt vatten på en gång innan hon somnade.

Hon lutar sig besviket tillbaka i stolen. Det tar ett tag innan hon märker att Christopher och deras pappor inte är där.

Winda vänder sig om för att fråga mamma, men hon sover. Winda vänder tillbaka huvudet men näsan nuddar en flaska.

”Sovit gott?” frågar Christopher och sänker flaskan och lägger den i hennes hand.

”Nja, jag sover väll bättre i min säng”, säger Winda. ”Tack för vattnet”.

Hon korkar av korken och dricker lika törstigt som förut.

”Det gör väll alla?” säger Christopher. ”Hur mår du då?”

Winda slutar dricka och skruvar på korken igen. Nu ska hon inte dricka upp allt på en gång.

”Jag mår bra”, svarar hon och han nickar. ”Jag önskar bara att vi kan gå och hälsa på Ben och Leiah nu”.

”Det kanske vi får snart”, säger Daniel. ”Jag pratade med doktorn och han säger att vi kanske kan göra det snart”.

”Vad bra, för jag behöver en annan bild i huvudet”, säger Winda. ”Jag kan inte få ur bilden från när de ligger där på vägen. Och blodet. Allt blod. Det var så mycket blod”.

”Hemskt var det”, instämmer Christopher.

Resten av förmiddagen går lika segt som gårdagen och natten. Oändlig, är det rätta ordet. Men sen hör Winda och Christopher röster i korridoren som är på väg mot dem. Och sen står de där vid väntrummet.

”Petra”, ropar Winda och springer fram och omfamnar sin bästa vän.

”Hur mår du?” frågar Petra när vi släpper varandra.

”Jag mår bra”.

”Du då?” hör de Robby säga och ser åt det hållet. Robby och Christopher måste ha avslutat en kram de också.

”Bra jag också”.

Robby går fram till Becka. Och de kramar varandra. Men det finns något i Petras och Robbys blickar. Det är något de inte säger.

Petra tar upp något ur en påse. Ett kuvert. Betygen.

”Har du tittat?” frågar Winda Petra medan hon tar emot kuvertet.

Petra skakar på huvudet.

Winda börjar öppna och hon ser på Christopher som också öppnar sitt kuvert.

Winda tar upp pappret och läser alla ämnena. Något lyfte från bröstet.

”Högsta betyg i alla ämnen”, mumlar hon.

”Jag också”, säger Christopher och går fram och kramar henne.

Winda skrattar. ”Grattis”.

”Grattis du också”.

Petra ser förvånad ut.

”Är något på gång mellan er eller?”

”Va? varför tror alla det?” frågar Christopher men ser sen ut som om han har råkat försäga sig.

Och nu syns det tydligt. De måste ha läst tidningen.

”Tog ni med er tidningen?” frågar Winda.

Robby nickar och tar fram den. Ger den till Christopher.

”Den är på första sidan”, säger han. Winda sneglar på tidningen och ser sitt eget och Christophers ansikte lysa fram bland en stor rubrik.

Daniel tar tidningen ifrån Christopher och bläddrar sen till sidan sju och börjar läsa.

”Jaa, det värkar som om de har lyckats hålla sig till sanningen i alla fall”, säger han.

Så länge det är sant, bryr jag mig inte om vad som står i den där tidningen.

12

Det har varit den längsta kvällen i Windas liv och den bara fortsätter utan ett slut. Snart kommer klockan att vara elva på kvällen och de har suttit här sen fem. De har vinter avslutning från skolan imorgon men hon tänker inte gå dit. Hon tänker inte lämna sjukhuset eller Ben och Leiah.

”Hur ska du göra imorgon?” frågar hon Christopher som precis som hon vankar av och an i väntrummet.

”Jag tänker inte gå” säger han.

”Men hur ska ni göra med betygen då?” frågar Becka som sitter i Gustavs knä med handen på sin mage.

Winda tar upp sin iPhone från jackan som ligger på stolen hon satt i.

”Jag ringer Petra”, säger hon.

Winda slår Petras nummer och sätter mobilen till örat.

Petra svarar nästan genast.

”Hej...” svarar Winda och något i Windas röst måste ha avslöjat henne. ”… Lång historia, Ben och Christophers lillasyster Leiah har blivit påkörda av en lastbil … vi vet inte än … ja, Christopher är här … ja … nej ni behöver inte komma nu, men imorgon däremot, vi kommer bli kvar på sjukhuset under natten och säkerligen imorgon också och jag undrar om du kan ta mina betyg och komma hit med de… tack, eh… jo förresten kan du säga till Robby att hämta Christophers betyg … tack du är bäst … det ska jag göra … okej, eh… ni kan komma direkt efter avslutningen om ni inte har annat att göra … okej bra … aa hej då”.

Winda vänder sig om mot Christopher. De bruna ögonen är trötta och hans mörkbruna hår är rufsigt.

”De kommer med våra betyg imorgon”, säger Winda och Christopher nickar. Nästan lite otåligt.

Winda känner sig också otålig. Varför måste de vänta så länge på nyheter om småsyskonen? Kan inte en ända sjuksköterska komma och berätta något i alla fall, bara en enda sak om hur det går för Ben och Leiah.

Nästan direkt efter att mamma, pappa och Christophers föräldrar hade kommit hade det kommit en sköterska som ville att de skulle fylla i ett papper med uppgifter om Ben och Leiah, men efter att han gick med de ifyllda formulären har det inte varit någon där.

Becka har somnat i Gustavs famn med huvudet på hans axel. Daniel och Adam sitter med sina axlar lutade mot varandra och läser en gemensam tidning. De brukar aldrig läsa tidning, det är faktiskt första gången Winda ser de med en tidning. Gustav läser inte häller tidning. Han sitter lutad i stolen med huvudet på mammas axel som sitter i stolen bredvid hans stol.

”Jag orkar inte längre”, utropar Winda och alla rycker till. Becka vaknar. ”Jag vill veta vad som händer, om de är döda eller inte”.

”Vi får inte tro det värsta”, försöker pappa.

”Pappa du såg inte de, du såg inte hur svårt skadade de blev”, ropar Winda. ”Det var blod överallt, all snö runt omkring oss färgades röd, de hade spräckt skallen, brutit en massa ben i kroppen, hur kan man överleva en sådan sak?”

”Det kan man inte”, säger en mörk röst bakom henne. Hon vänder sig om.

En medellång man med flint och vita kläder står bakom henne.

”Vem är du?” frågar Winda fientligt.

”Jag är doktor Vasslund, det är jag som ha haft hand om Ben”, säger mannen och Winda ångrar sig genast. ”Min kollega bad mig parta i hans ställe om Leiah också. Låt mig bara säga såhär”.
De är döda, tänker Winda. Han kommer säga att de är döda.

”Ben och Leiah blev svårt skadade i krocken, och det verkade omöjligt att hjälpa de”, säger doktorn. ”Men. Nu är det så att det inte hänger alltid på bara läkarens kunskaper och läkarens kunnighet, det handlar också en del om viljan i personen. Ben och Leiah är mycket starka, och tillsammans med dem kunde vi faktiskt otroligt nog hjälpa de att komma tillbaka”.

Winda får en stöt i kroppen.

”Vad menas med det?” frågar Christopher.

”Det menas med att efter att vi hade lagat deras revben, ben, armar och skallben, och gjort allt vi kan för att få deras hjärtan att slå själv, så lyckades vi rädda de. Men även fast deras hjärtan kan slå själva så vill vi låta en hjärtmaskin sköta jobbet åt dem för att deras hjärtan är så pass svaga och vi vet inte när de blir tillräckligt starka för att slippa maskinen, men de behöver inte en respirator, de kan andas själva”, säger doktorn. ”Jag och min kollega har aldrig sätt något liknande förut, i vanliga fall skulle de ha varit … liksom inte levande redan innan de fördes in, men de klarade det. De lever”.

”Kan vi träffa de?” frågar Daniel med hopp i rösten.

”Inte än”, säger doktorn. ”De sover och tro mig när jag säger att de behöver vila, de är ju under observation så om de vaknar kan en sköterska komma och tala om det, men det är inte säkert att ni kommer kunna träffa de då heller, vi måste vara försiktiga, ni får gärna vänta kvar här”, säger han och går sen.

Winda vrider på huvudet mot Christopher. Någonting nytt lyser upp i hans ögon.  Och innan hon vet ordet av det omfamnar de varandra.

Runt omkring de kramas alla och gråter av lycka för att Ben och Leiah kommer att klara sig.

Winda springer fram och kramar Gustav medan Christopher springer fram och kramar Richard.

”De kommer klara sig”, gråter Winda när hon kramar Daniel. Hon minns Daniels och Adams ansikten när de kom gåendes på vägen, på väg hem. Vad de möttes med utanför huset på vägen. Hon minns Gustavs och Beckas ansikten när de kom springandes från huset. Hon minns Christophers ansikte. Nu ser hon deras ansikten och ser inget annat än ren och skär lycka.

Winda lösgör sig från alla och går till toaletten. Hon sätter på laman och stänger dörren. Hon går fram till handfatet. Ser sig i spegeln. De turkost trötta ögonen lyser tillbaka mot henne. Om någon timme kommer hon få sin klarblåa ögonfärg igen, för nu kommer hon inte gråta något mer, inte nu när hon vet att hon inte har förlorat Benjamin.

Winda för handen mot kranen och sätter på vattnet. Hon sluter ögonen och lyssnar på hur vattnet åker ur kranen och ner i handfatet och vidare till avloppet. Hon kupar händerna och fyller med vatten innan hon böjer huvudet och låter det kalla vattnet skölja av ansiktet.

Medan hon fortfarande håller ögonen slutna söker hon sig med händerna till pappret som hänger på väggen bredvid spegeln. När Winda har torkat sig i ansiktet tittar hon sig i spegeln igen. Mycket bättre. Den svarta maskaran som hade kladdat sig under ögonen är borta och hon ser mycket fräschare ut. Hon tar fram sin maskara ur sin ficka på koftan och ramar in ögonen igen. Nu är det ända som visar att hon har gråtit de turkosa ögonen.

Winda som tidigare hade frusit så mycket så att hon hade knäppt alla koftans knappar, knäpper nu upp de. Nu svettas hon i stället. Hon måste ha frusit så mycket på grund av att hon var så orolig. Winda tar av sig koftan och släpper den på golvet. Hon rättar till sin magtröja lite innan hon plockar upp koftan igen och går ut till de andra.

Alla sitter avslappnade i stolarna. Förr hade de suttit så stela och spända. Christopher som nästan inte hade suttit ner någonting på hela kvällen sitter sömnigt i stolen bredvid Windas stol.

Winda går fram och sätter sig i stolen.

”Är du trött?” frågar Winda Christopher.

”Ja, jag har nog inte tänkt något på det eftersom jag har varit så orolig”, säger Christopher. ”Men nu när jag vet att de kommer att klara sig och jag lugnat ner mig, så känner jag verkligen av tröttheten”.

”Mm”, säger Winda. ”Jag också”.

Christopher lutar sig tillbaka i stolen och börjar snarka. Och Winda känner hur tunga hennes egna ögonlock känns. Det blir prickigt för ögonen och sen blir det svart.

 

Winda vaknar men öppnar inte ögonen. Hon ligger med huvudet på något mjukt, men ändå inte mjukt, både hårt och mjukt samtidigt. Hon kisar med ögonen en aning och ser vad hon ligger på. Hon sitter fortfarande i stolen, men hennes huvud vilar mot Christophers arm precis under axeln. Det är därför det känns både hårt och mjukt samtidigt. Hans armar är muskulösa, men inte överdrivet muskulösa, utan bara perfekt muskulösa.

Vida lyfter upp huvudet och sträcker på sig och genast stiger en gäsp upp. Hon gäspar stort och ser sig sen om med klara ögon.

Becka sover inte, men det är uppenbart att hon också vaknat precis. Hon ligger lutad mot Gustav med trötta ögon. Gustav ligger med huvudet lutad mot mammas arm medan han snarkar. Richard ligger under sin pappas arm och lutad mot hans bröstkorg och sover djupt.

Alla andra sitter i sina stolar och läser något eller bara pratar med varandra.

Nu upptäcker Winda att hon fryser. Hon känner på sina armar. Kalla. Hon ställer sig och tar på sig koftan som hon knäpper innan hon sätter sig igen. Precis när hon suttit sig ner öppnar Christopher ögonen. Han stäcker på si och gäspar.

”Hur mycket är klockan?” frågar Christopher. ”Hur länge har jag sovit?”

”Den är halv tre”, säger Daniel. ”Och ni har bara sovit i tre timmar”.

”Ni?” mumlar Christopher förvirrat som nog tog förgivet att Winda hade varit vaken länge eller kanske inte ens hade somnat.

”Ja, jag vaknade alldeles nyss”, gäspade hon.

”Ja, och sov ni djupt eller vad?” flinade Daniel.

Han tog fram sin mobil.

”Titta bara”, säger han och ställer sig upp och går fram till dem.

Winda tittar på bilden och skäms så mycket att hon vill sjunka genom golvet. Även Christopher blir röd i ansiktet.

På bilden sover Winda och Christopher. Winda ligger med huvudet på Christophers arm och Christophers huvud ligger på hennes huvud. De håller varandra i handen.

Det var inte så de hade somnat, det är Winda helt säker på Christopher hade redan somnat innan Winda hann somna och hon vet att hon inte hade lutat sig mot hans arm eller tagit hans hand i sin. Hur kan man göra såna här saker i sömnen?

Daniel flinar fortfarande när han går och sätter sig ner igen.

Winda vågar inte titta på Christopher, vågar definitivt inte se honom i ögonen. Vad ska han nu tro om henne? Winda – tjejen som klänger på killar?

Vad ska jag göra? tänker hon.

Winda som hade varit jätte trött är med ens klarvaken. Hon vet inte hur hon någonsin ska kunna somna igen så mycket som hon skäms.

Hon bara sitter i stolen och tittar ner på sina fötter, eller skorna blir det väll eftersom hon har på sig de. Samma skor som hon hade på sig i skolan. Winda börjar pilla lite på sin navelpiercing. Tänker på när hon gjorde den. Det var nästan i början av terminen när hon och Petra hade blivit så bra vänner, de klickade direkt bara. Winda, mamma, Petra och Petras mamma Signe åkte någonstans, hon kommer inte ihåg vart. Petra skulle också ta hål i naveln. Winda var jätte nervös, folk hade sagt till henne hur ont det gör att ta hål i naveln Petra var ännu nervösare. Mammorna hade redan betalat så nu var de ju tvungna att ta hålet. Men Petra hade börjat tveka, det såg man på henne, så Signe bad Winda att ta hålet först så att Petra också skulle vilja det, nu när hennes mamma redan har betalat.

Winda satte sig på stolen och tanten som jobbade där fällde ner ryggstödet lite.

”Kan du dra upp tröjan lite?”, bad hon.

Winda gjorde som hon sa. Winda kände hur tanten tvättade området kring naveln och i naveln. Sen kände hon hur tanten stack något igenom naveln med det gjorde inte ont.

”Sådär ja”, sa tanten sen. ”Nästa”.

”Va? Ä du redan klar?”

”Ja, titta ner så får du se”.

Winda tittade ner.

Något blått glittrade där. Det var piercingen.

”Men det gjorde inte ont”, sa Winda.

Tanten skrockade.

”Det gör det inte på alla”.

Winda reste sig upp och medan Petra satte sig i stolen och Winda fram till helfigursspegeln som satt på väggen. Hon blödde inte, hon hade inte ont och hon tyckte att den var fin.

När hon vände sig om såg hon precis hur tanten tog igenom piercingen i Petras navel. Men hon verkade inte ens medveten om det.

”Sådär”, säger tanten.

”Vadå ’sådär’?” frågade Petra.

”Du är klar”.

”Va? Men jag kände ju inte ens att du hade börjat”.

”Du var väll för nervös för att märka det”, sa Winda och började skratta.

Petras lillasyster Cassidy ville också ta en navel piercing men Signe ville inte låta henne göra det eftersom hon bara är tretton år. Signe vill att hon ska vänta ett eller två år. Men Petras tvillingsyster Greta har också hål i navel, hon tog dock innan Petra och Winda men på henne gjorde det ont sa hon, det var det som hade gjort Petra så nervös.

”Winda, hör du inte eller?” frågar mamma och Winda rycks ur sina tankar.

”Va?” frågar Winda.

”Vill du ha något att dricka?”, säger mamma. ”Pappa och Göran ska gå och köpa drickor”.

Pappa och Christophers pappa Göran stod upp redo att gå, det var tydligt att de bara väntade på att Winda skulle svara.

”Öh… bara vatten”, säger Winda.

Pappa och Göran går iväg till cafeterian.

Winda klarar inte av att sitta här och vänta längre. För det första skäms hon fortfarande och för det andra börjar hon blir rastlös. Hon vill träffa Ben och Leiah, men just nu vet hon att de definitivt sover. Winda knäpper upp alla knapparna på koftan. Nu svettas hon igen. Hon tar av sig koftan och ställer sig upp, hon lägger ner koftan på stolen innan hon börjar gå.

”Vart ska du?” frågar mamma efter henne.

”Ingenstans”, säger Winda. ”Bara sträcka på benen”.

Varför är sjukhus alltid vita? Det är så vitt att man får ont i huvudet av ljuset som strålas ut av den vita färgen. Winda har hamnat i vad hon tror måste vara den längsta korridoren i hela sjukhuset. Korridoren bara fortsätter och fortsätter, med dörrar överallt. Efter vad som känns som flera timmar kommer hon fram till änden av korridoren. Hon svänger till vänster och kommer till en till korridor.  Winda suckar och går in i den, den var inte lika lång som den andra. När Winda kommer tillslutet av korridoren finner hon ett till väntrum. Winda som känner hur det trycker på urinblåsan går in på toaletten. När hon kommer ut igen sitter en man i en stol. Winda är helt säker på att han inte satt där när hon gick in till toan.

”Hej där”, säger mannen. Han måste vara i trettio års åldern. ”Är du ensam här på sjukhuset eller?”

Winda känner hur det börjar krypa under skinnet på hennes armar. Blicken som mannen ger henne är lite äcklig. Han granskar henne uppifrån och ner. Winda ångrar att hon hade tagit av sig koftan. Hon har ju bara på sig magtröjan, de tajta jeansen och skorna.

”Nej…” säger Winda.

”Men vart kan då dina föräldrar tänkas vara?” frågar mannen knipslugt.

Winda rycker på axlarna. För precis så är det. Nu när hon tänker på det, hon har gått vilse.

Winda tar mobilen från bakfickan och skickar iväg ett sms till Christopher.

”Hjälp!” står det bara på den.

Hon hinner skicka iväg sms: et men sen tas den ur hennes händer.

”Det där vill du nog inte göra”.

Det var mannen. Han hade kommit fram till henne. Han kastade hennes mobil i den lilla soffan som stod där i väntrummet.

Winda börjar må illa. Vad vill den här mannen henne?

”Du vet”, säger den äckliga mannen med en sliskig blick på hennes rumpa. ”Jag såg dig när du gick med en sköterska till ett väntrum. Men olyckligt nog var du med en kille då, så jag kunde inget annat göra än att vänta på att du skulle ge dig av på egen hand”, säger han och drar en hand över hennes arm. Smeker henne.

Det är så äckligt att Winda är riktigt nära på att kräkas.

”Vart är pojkvännen nu då?”

”Han är inte min pojkvän och han kommer snart”.

”Desto bättre att du inte har en pojkvän, men jag tror inte att han kommer”, säger den sliskiga mannen. ”Om jag minns rätt skrev du inget annat än ’hjälp’ i ditt ynkliga lilla sms, du skrev inte vart du var, hur ska han då kunna hitta dig”.

Winda förbannar sig själv. Hur kunde hon vara så dum? Den tanken hade inte slagit henne, men det hade mannen.

Mannen tar en av sina stora händer och sätter den på Windas rumpa.

”Nej vad gör du, ditt äckel?” säger Winda och knuffar bort mannen.

Han vacklar till och Winda tar två steg och ska precis springa när mannen hugger tag i hennes arm och drar tillbaka henne.

”Vad tjurig man kan vara då”, säger han och flinar elakt. Sätter tillbaka handen på hennes rumpa. Winda tar sin hand och försöker ta bort hans hand. Det går inte han är för stark.

Den andra handen sätter han på henne lår och smeker den, han för handen längre upp tills han kommer med den mellan hennes ben.

”Nej!” säger Winda och försöker dra sig undan. ”Nej, sluta, släpp, snälla”.

”Om du bara är tyst och slutar kämpa emot kommer det här att vara över snart”, lovar mannen. Men Winda tänker inte låta sig själv bli våldtagen. Aldrig. Hon fortsätter att försöka ta sig loss. Men det går inte. Hon ser det som en enda utväg. Att skrika allt hon kan.

Mannen ser vad hon är på väg att göra. Det här kan inte vara första gången han gör det här. Han stoppar in ett par strumpor i hennes mun och innan hon hinner ta bort de sätter han silvertejp för hennes mun som ska hålla strumpan inne i munnen. Hon försöker skrika, men det hör ingenting.

”Jag är inte ny i den här branschen ska du veta”, säger mannen medan han tvingar henne att lägga sig ner.

Men det måste varit svårare än han trodde för det tog tid för honom att få henne att lägga sig ner.

”Du är inte den första oskulden som jag utnyttjar”, säger han. ”Ni är de bästa, inte utvidga än eftersom ni inte har haft sex, det är skönast så”.

Winda måst ha fett ifrån sig en oförstående blick.

”Hur jag kan se vilka som är oskulder?”

Hur kunde han gissa det? Den jävla våldtäcksmannen. Nej. Serievåldtäcksmannen, är ett lämpligare ord.

Winda har börjat gråta. Hon försöker skrika. Hon får ont i halsen men det bryr hon sig inte om.

Mannen har dragit ner hennes byxor en aning och ska precis dra ner hennes trosor också.

”Winda!” utropar någon. Hon känner igen rösten.

Winda och mannen vänder båda på huvudet och ser Christopher stå där med två manliga sjuksköterskor. Sköterskorna springer och tacklar mannen och Christopher springer fram och drar upp Winda på golvet. Hon drar upp byxorna och knäpper de. Christopher tar försiktigt bort tejpen från munnen och tar ut strumpan.

Winda bryr sig inte om någonting längre. Hon kastar sig om Christopher och han håller henne hårt intill sig.

”Mår du bra?” frågar han och torkar hennes tårar med sin hand.

”Ja”, säger Winda och vänder sig om.

De båda sköterskorna har den äckliga mannen emellan sig.

”Kan du ringa polisen?” frågar en av de Christopher.

Han nickar och ringer 112. Winda går fram till mobilen i soffan och plockar upp den. Klockan är fem på morgonen nu. Hon går och ställer sig hos Christopher igen.

”Okej… ja … två sköterskor är här och har honom nu … ja … okej. Tack”.

Christopher lägger på.

”De bad mig att säga till er att vi måste stanna här tills polisen kommer, jag sa att vi var i väntrum 7 så de vet vart de ska”.

”Varför måste vi vänta här?” frågar Winda som inte vill se mannen, hon vill bara att han ska försvinna.

”De ville inte att han ska kunna smita om de går ner med honom till entrén”, säger Christopher. ”Och de vill att du också stannar så de kan prata med dig”.

”Men mamma och pappa vet inte vad som har hänt”, säger Winda.

”Vi berättar sen och vi måste gå förbi vårat väntrum om de ska föra ut honom, annars om vi tar den andra vägen blir det en stor omväg”.

”Så du menar att om jag bara hade fortsatt framåt hade jag kommit tillbaka till er?” frågar Winda och känner sig dum.

”Ja”, säger Christopher. ”Vad gjorde du här förresten?”

”Hon bad om att bli våldtagen?” hånler den äckliga mannen.

”Håll käften”, varnar Christopher.

”Du är inte i någon speciellt bra position att bli stöddig”, varnar en av sköterskorna.

”Jag skulle ha fortsatt ner i korridoren men jag behövde gå på toa, så jag gick in på toan och när jag kom ut satt han här, han har förföljt mig ända sen vi kom till sjukhuset. Det sa han till mig, han har väntat på att jag ska gå iväg från er”.

Winda skakar och fryser.

”Om du inte hade hittat mig…” börjar Winda men Christopher avbryter henne.

”Tänk inte så”, säger han. ”Vi hittade dig i tid, det är det viktigaste”.

”Men hur visste ni vart jag var?”

”Det gjorde vi inte”, sa Christopher. ”Jag fick sms: et så jag sa till de andra att jag också behövde sträcka på benen. Men när jag letade efter dig, stötte jag på de här sköterskorna. Jag visste inte vad som hade hänt, men de hjälpte mig att leta efter dig för jag sa att du har lätt astma och att du kanske hade fått ett astmaanfall”.

”Det var tur att vi hjälpte till”, säger en av sköterskorna vänligt.

”Ja”, säger Winda. ”Det var det”.

”Nu kommer de”, säger Christopher som hade gått och tittat i korridoren.

Winda fryser och skakar.

”Hur mår du? fryser du?” frågar Christopher.

Winda nickar.

Christopher tar av sig sin kofta och ger den till Winda. Hon tar tacksamt emot den och sätter på dig den. Den är varm och skön.

Men nu får Winda ett annat problem. Hon har nämligen aldrig sätt Christopher i T-skirt förut. Han armar är precis som Winda trott. Hon låssas inte om det.

Christopher tar sina händer på Windas båda armar och drar de upp och ner. Försöker få henne varm.

Nu har polisen kommit fram och Christopher lägger en arm om Winda och drar henne intill sig. Det är mysigt och konstigt nog känner hon sig trygg i Christophers famn.

 De är fyra stycken. Två av dem tar den äckliga mannen ifrån sköterskorna. En av dem går fram och pratar med sköterskorna.

De två som har den äckliga mannen gå iväg med honom. Den sista polisen går fram till Winda och Christopher.

Winda berättar för polisen det som hon precis hade berättat för Christopher.

”Ja, det var bra att din pojkvän hittade dig i tid”, säger polisen.

Winda rodnar.

”Öh nej”, säger Christopher. ”Vi är inte tillsammans”.

”Oj då, ni får ursäkta mig så mycket”, säger polisen och skrockar.

”Inge fara”, säger Christopher. ”Förresten vem är det?” tillägger Christopher och tittar rakt fram.

Polisen vänder sig om. Svär tyst.

”Förlåt för det här”, säger polisen beklagande. ”Jag förstår faktiskt inte hur de får reda på allt”.

”Vaddå?” frågar Winda.

”Jag kommer från tidningen”, säger tanten med block och kamera. ”Jag undrar om jag får ställa några frågor”.

Winda vet att hon ändå aldrig kommer att bli av med henne så hon nickar och frågestunden börjar.
”Bra”, säger kvinnan belåtet. ”Får jag nu ta bilder? En på dig, en på pojken, på Herr Polisman och de båda sköterskorna”.

Och kvinnan tar sina bilder.

”Tack så mycket”, säger hon. ”Ni kan vara säkra på att den här nyheten kommer att vara med i morgon tidningen”.

Winda säger ingenting utan vänder sig om.

”Kan ni gå nu?” säger Christopher.

Kvinnan säger ingenting men Winda hör att hon går.

”Kan vi gå till våra föräldrar nu?” frågar Christopher.

11

”Va?” säger Winda och blänger på Petra som rycker på axlarna.

Christopher blänger på Robby.

”Varför har du inte sagt något?” frågar både Winda och Christopher samtidigt med ögonen kvar på sina måltavlor.

”Vet inte”, mumlar Petra och Robby.

”Förlåt, jag vet, jag borde ha sagt något”, säger Petra.

”Ja, jag också”, säger Robby.

Winda och Christopher ser på varandra.

”Det är väll lugnt anat jag”, säger Christopher och ser på Robby igen, nu med ett leende.

Winda ler åt Petra som skiner upp som en sol.

 

Winda håller på att tappa den tunga Ica kassen. Hon tar ett hårdare grepp om påsen men den fortsätter att glida ur hennes hand.

”Ska jag ta den där?” frågar Christopher.

De är nästan hemma och han ser att påsen är lite för tung för henne.

Winda tänker efter en sekund.

”Okej då”, säger hon och räcker påsen till Christopher.

”Ohoj”, säger han. ”Den var tung”.

Winda suckar och sträcker sig efter påsen för att ta tillbaka den. Men Christopher släpper den inte.
”Nej, jag tar den”, säger han.

Winda drar tillbaka sin hand och stoppar istället ner den i sin jackficka.

När de närmar sig övergångsstället kan de se villan. Ben och Leiah står och vinkar från köksfönstret men sen springer de därifrån.

Winda stannar och trycker på knappen på övergångsstället. De ser en lastbil som ska åka förbi, sen kommer det inga fler bilar.

Ben och Leiah har satt på sig skor och kommer nu springande mot dem. De ser inte lastbilen och kommer springandes. Winda och Christopher vet vad som kommer hända om Ben och Leiah inte stannar.

Christopher slänger ifrån sig påsen. Han sätter händerna runt munnen och skriker:

”Stanna”.

De stannar inte och de ser inte lastbilen.

Winda och Christopher börjar springa med innan de har hunnit ta tre steg hörs smällen.

Lastbilen har stannat mitt på övergångsstället.

Snön som alldeles nyss hade varit vit var nu röd. Röd av allt blod. Winda och Christopher springer fram tyll sina småsyskon.

Varken Ben eller Leiah rör sig. Leiahs armar bara hänger ner för sidorna när Christopher försöker hålla henne. Det verkar i alla fall inte som att deras ryggrader är brutna. Men både Ben och Leiah har stora jack i huvudet och deras hår är våta av blod.

”Gustav”, vrålar Winda det högsta hon kan. ”Gustav ring ambulans. Ring ambulans”.

Just då kommer Daniel och Adam gående ner för backen. De verkar glada, men nu ser de vad som har hänt och kommer springande.

”Vad har hänt?” frågar de. Och knäböjer vid Ben och Leiah bredvid Winda och Christopher. De börjar också gråta. Tänk om de dör.

Winda ska precis svara när lastbilsdörren öppnas. Chauffören hoppar ut. Han spyr rakt ut. Han är blek i ansiktet och sen svimmar han. Men Winda bryr sig inte om honom.

”Ben och Leiah sprang ut på vägen och de såg inte lastbilen”, börjar Winda hysteriskt med tårarna forsande.

”Vi sa åt de att stanna, men de gjorde inte det”; gråter Christopher. ”Lastbilen körde rakt på dem”.

Gustav och Becka kommer springande från huset. Gustav har sin mobil klistrad vid örat.

”Ja”, säger han. ”Flingatan, en lastbil har kört på två tioåringar som verkar vara livshotande skadade. Ja. Okej. Tack”. Och så lägger han på.

Daniel har tagit Bens hand i sin.

”Lilla gubben”, gråter han.

Becka, Gustav och Christopher knäböjer vid Leiah och Daniel, Adam och Winda knäböjer vid Ben.

”Vad hände frågar Gustav?”

Winda berättar igen och får hjälp av Christopher när rösten inte bär henne längre. När samma sak händer Christopher, så får de gissa sig fram till vad som hände.

”Gustav får jag låna din telefon?” frågar Christopher när de väntar på ambulansen. ”Jag måste ringa till Richard, mamma och pappa”.

”Visst”, säger Gustav. Men innan han hinner ta fram mobilen kommer ambulansen i en rasande fart. ”Här ta telefonen så kan du ringa från ambulansen”.

Christopher och Winda får åka med i ambulansen. Winda hade aldrig förr i sitt liv sätt en så stor ambulans och som rymmer två bårar. Fram vid föraren finns det tre platser. De måste Winda och Christopher sitta på. De får inte vara hos Ben och Leiah. För det första finns det bara plats för de och en ambulansvårdare och för det andra vill inte ambulansvårdarna att vi ska plågas mer just nu.

Gustav, Becka, Daniel och Adam åker i Gustavs bil bakom ambulansen. De har körkort alla fyra, men ville inte åka i separata bilar till sjukhuset.

Gustav hade ringt mamma och pappa. De är också på väg till sjukhuset, men de har lägre att åka.

Christopher tar Windas hand och trycker den. Winda trycker tillbaka. Tänk om de inte klarar sig.

Med sin högra hand slår Christopher ett nummer på Gustavs mobil och sätter den mot örat.

”Hej Richard”, säger han. ”Är mamma och pappa också hemma? … Bra. Du ni måste sätta er i bilen och åka till sjukhuset. Jag och Winda sitter i ambulansen nu. Ben och Leiah har blivit påkörda av en lastbil”. Och där brister det för Christopher som börjar grina på alvar den här gången.

Ambulansföraren ser orolig ut.

”Ta det bara lugnt”, säger han. ”Andas. Det är viktigt, du får nästan ingen luft om du gör så där, ta djupa andetag”.

Christopher försöker. Han lyckas. Andas in… andas ut… andas in…och andas ut och så vidare.

De är framme vis sjukhuset väldigt fort. Winda och Christopher skiljs från Ben och Leiah när några sjuksköterskor måste dra de där ifrån. Det var inte lätt för dem. Winda och Christopher är ganska starka. De fyra sjuksköterskorna måste verkligen kämpa. Två drar i Christopher och två drar i Winda. När Winda och Christopher inte längre ser sina småsyskon lugnar de ner sig och börjar istället gråta tyst.

Sjuksköterskorna leder de till väntrummet utanför ett par rum. I ett av de dubbelrummen skulle Ben och Leiah ligga i efter operationen. Eller Winda tror j alla fall att de opereras. Vad skulle läkarna annars göra med dem.

Under några hemska och skrämmande minuter måste Winda och Christopher sitta ensamma i väntrummet. Men sen kommer Gustav, Becka, Daniel och Adam skyndandes. Becka skyndar fram till Christopher och kramar honom. Winda går fram till Daniel, Adam och Gustav och kramar de alla tre samtidigt.

Sen sätter sig alla ner på stolar och fåtöljer.

”Hur visste ni vilket väntrum vi var i?” frågar Christopher.

”När vi kom in i sjukhuset kom en sköterska fram och frågade oss hur vi mådde, vilka inte ha sett så krya ut någon av oss”, säger Daniel. ”Men då förklarade vi och hon sa att ni väntade här. Tydligen var hon en av de fyra sköterskor som måste brottas med er för att lugna ner er”.

”Ja, vad handlade det om?” frågar Becka.

”Alltså, vi ville inte skiljas från Ben och Leiah, men de tvingade oss”, svarar Winda och skäms.

”Ja, men det är deras jobb att försöka rädda deras liv”, säger Adam.

”Ja, vi vet, vi vet”, säger Christopher. ”Men just då var det svart för ögonen. Att se de ligga på varsin bår, med blodigt hår och stängda ögon och vara så skadade och hjälplösa”.

”Ja och när vi inte längre hade de innanför vårat synfält insåg vi en sak”, säger Winda.

”Vadå?” frågar Gustav.

”Att vi inte kunde beskydda de”, säger Christopher.

”Från vad?” frågar Becka.

”Från döden”, svarar Winda och Christopher i kör med skakiga röster.

Just då kommer mamma och pappa skyndandes tillsammans med Christophers tvilling och föräldrar.

Det blir ett stort med dystert kramkalas. När alla hade lugnat sig och satt sig ner, började Winda och Christopher att förklara vad som hade hänt. Igen.

Men nu kunde de inte göra någonting alls. Ingenting utom att vänta.

10

”Storasyster?” Petra ser dubbelt chockad ut.

Winda känner sig också chockad.

”Men hur då?” säger hon bara.

”Jaa, vi har ju samma föräldrar”, säger Robby.

”Jojo men, jag har ju varit hemma hos er, och jag har inte sätt en enda bild på… är baby bilderna på dig?”

Robby rodnar. Tydligen betyder det ja.

”Men, varför har jag inte träffat på dig då?”

”Jag är mest hemma hos Chippe”, säger Robby.

”Varför det?”

”Jo, Becka är ju hos er hela tiden och jag är hos Chippe hela tiden, det är för att…” Robby rodnar och tystnar.

”Vad är det?” undrar Petra.

”Ja, vi gillar liksom inte att vara hemma”, säger Robby tyst. Det är tydligt att det är jobbigt för honom att prata om det. Christopher ser medlidande ut. ”Mamma och pappa, de bråkar hela tiden och de kan bli ganska våldsamma mot varandra. De tror ju att vi inte märker det, då skulle de vänta med att skrika på varandra tills vi var meter bort från huset, men… det är inte alltid de hinner tänka på det”.

Det känns som om Robbys ord boxar henne hårt i magen. Hon försöker få luft. Hennes hjärta skriker och blöder.

Hon vill bara springa hem, dit hon vet att Becka är just i detta ögonblick. Hon tvingar fötterna att stå still, tvingar ansiktet att förbli neutralt och tvingar tårarna att stanna kvar i tårkanalerna.

Christopher ser ledsen ut, men det syns också att det inte är första gången han hör det här.

Petra däremot. Det ser ut som om hon är på vippen att börja gråta, och hon håller definitivt inte ansiktet neutralt.

”Jag visste inte…”, börjar Winda, men Robby avbryter henne.

Han ler.

”Nej, såklart inte, det är inget som jag och Becka pratar högt om direkt”.

”Varför berättar du det nu då?” frågar Winda.

”Därför att du säkerligen kommer att bli Beckas svägerska”, säger Robby och skrattar. ”Jag tror faktiskt att de kommer gifta sig, tror inte du?”

Winda skrattar.

”Jo”, säger hon. ”Jo, faktiskt, och jag hoppas det, jag gillar ju Becka”.

”Ja, jag gillar Gustav”.

”Visste du att jag är Gustavs lillasyster?”

”Nää”, säger Robby dröjande. ”Alltså, till en viss del, jag har alltid känt igen dig, som om jag har träffat dig förut, det hade ju inte förrän klassresan, och då försökte jag verkligen placera dig, men det gick inte, och sen nu när du började prata om Rebecca, så slog det mig. Du är Gustavs lillasyster”.

”Slog det dig bara sådär?”

”Ja, vet du hur lika ni är?”

”Ja, det vet jag”, svarar Winda. ”Jag är ju lika alla tre”.

Morgan och Benny kommer. Under hela dagen försöker Winda avleda tankarna. Men det går bara inte. Det ända hon tänker på är Becka.

 

Winda sätter nyckeln i låset och öppnar dörren. Hon snubblar in genom dörröppningen och tar fort av sig skorna. Hon kastar av sig jackan och åter den ligga kvar på golvet utan att bry sig om den. Hon går in i vardagsrummet och stannar där. Becka sitter på golvet och bygger med Bens lego tillsammans med Ben, och Gustav sitter i soffan och läser en serietidning.

”Har det hänt något?” frågar Gustav när han märker att hon är där och hur hon flåsar.

”Det kan man väll säga”, säger Winda och stirrar på Becka.

Hon verkar så glad. Het utan bekymmer och oro.
”Vad är det?” frågar hon.

”Varför berättade du inte att dina föräldrar slår varandra och bråkar hela tiden?”

Becka blir vit i ansiktet, hon ser närmast svimfärdig ut.

”Vart har du hört det?”

”Robby”.

”Umgås ni?”

”Hurså?”

”Jo, för han skulle aldrig ha berättat det om han inte litar på dig”.

Winda känner ett stygn i hjärtat.

”Petra och han parades ihop på resan, jag parades ihop med Christopher, och de är bästa vänner, jag och Petra är det, så alla fyra umgicks där”, säger Winda. ”Lärarna parade ihop oss och tvingade oss, men det är inte viktigt. Om det du precis sa stämmer, så betyder det väll att du inte litar på mig”.

Becka ser på Winda. Hon reser sig upp.

”Nej, det är klart jag gör”, säger hon. ”Jag gillar bara inte att prata om det, jag mår så dåligt av det, men när jag är här mår jag mycket bättre”.

Winda krama Becka.

”Jag förstår det”, säger Winda. ”Man ser på Robby att han också tycker att det är jobbigt”.

Gustav sitter soffan och ser spänd ut.

”Vad är det med dig då?” frågar Winda.
”Ingenting, ingenting”.

”Just det”, säger Winda, alla ser på henne. ”Ben du ska få en ny kompis. Christophers lillasyster Leiah ville träffa dig”.

”Varför det?” frågar Ben häpet.

”Jag vet inte”, säger Winda. ”Men jag sa att de kunde komma över, för du brukar vilja träffa nya kompisar”.
”Jaa”, säger Ben och ställer sig upp. ”Jaa, varför inte”.

Winda springer fram till dörren och öppnar den.

”Hej”, säger Christopher glatt. Leiah står framför honom och ler.

Winda tappar hakan. Vilken kopia hon är till Christopher. Det måste vara såhär folk ser henne och hennes bröder. Som kopior.

Leiah har Christophers leende, mjölkchokladbruna ögon, fräknar och mörkbruna hårfärg.

”Hej”, säger Winda och flyttar på sig från öppningen. ”Kom in”.

Christopher och Leiah kommer in och Winda stänger och låser dörren om dem.  De tar av sig skorna och Winda visar vart de kan hänga av sig jackorna, sedan följer de efter Winda in till vardagsrummet.

Ben håller på att plocka undan sitt lego och Becka sitter nu i Gustavs knä

”Ben”, säger Winda och Ben ställer sig upp. ”Det här är Leiah”.

”Var?” säger Ben. Winda vänder sig om, hade Ben blivit plötsligt blind? Men nej, hon var verkligen inte där.

Christopher skrattar.

”Hon gömmer sig bakom mig”, säger han.

Han tar sin hand bakom sin rygg. Han tar tag i något.

”Kom fram nu Leiah”, säger han och drar fram henne. ”Det var ju du som ville träffa Benjamin”.

”Säg Ben”, säger Ben fort, han gillar inte att bli kallad Benjamin. Haha ledsen mamma, men du valde fel namn.

”Okej”; säger Christopher. ”Leiah, det var du som ville träffa Ben”.

Christopher lyckas dra fram Leiah från sitt gömställe bakom honom.

Leiah är skär i ansiktet.

”Mm”, mumlar hon.

”Vad är det nu då?” frågar Christopher.

Leiah drar i Christophers tröja och han böjer sig. Hon viskar något i hans öra.

Christopher skrattar.

”Men Leiah”, säger han.

”Vad är det?” frågar Winda och Ben i kör.

”Leiah visste tydligen inte att det var Ben Lavberg”, säger Christopher.

”Va? Vad är det för fel på mig?” frågar Ben förvånat.

”Joo, tydligen så går du i hennes parallellklass och är en av skolans coolaste kille”.

Winda kan inte hålla sig. Hon börjar gapskratta. Hon försöker hejda det fula skrattet och lyckas få ner det till vilt fnitter.

Ben ger henne en mördande blick.

”Haha förlåt, haha jag bara haha, du skolans haha coolaste kille haha”.

”Vad är det för fel med det?” frågar han.

När Winda hör hans allvarliga röst, tystar hon.

”Vadå allvarligt?”

”Ja”, säger Ben. ”Eller, jag tror det”, tillägger han och ser på Leiah.

Hon nickar.

”Och hans gäng”.

”Ni är tio år”, säger Gustav från soffan. ”Hur kan ni dela in er själva i gäng, det gjorde vi inte när jag var tio år, då lekte alla tillsammans”.
”Men nu är det ju såhär”, säger Ben och sätter armarna i kors. ”Att du var tio år för tio år sen och då föddes jag, saker har ändrats”.

”Men Ben, jag var tio år för snart sju år sen och vi delade inte heller in oss i gäng”, säger Christopher.

”Men då ska ni pröva att vara tio år nu och inte bli placerad in i ett gäng”, snäser Leiah åt sin storebror.

”Eller hur”, instämmer Ben.

Ben och Leiah fortsätter prata om hur gamla deras äldre syskon är medan de springer upp på Bens rum.

Winda och Christopher börjar fnittra.

”Just det, mamma bad mig handla på väg hem från skolan”, säger Winda och slår sig för pannan. ”Aja, jag går nu då”.

”Jag följer med”, säger Christopher.

”Men vem ska passa Ben och Leiah?”

”Ja, jag vet inte”, säger Gustav. ”Jag och Becka tänkte låta de elda upp huset.

Winda skrattar.

”Okej”, säger hon. ”Då kommer vi snart”.

Winda och Christopher går ut ur huset och går mot Ica. Det ligger ganska nära, tio minuter bara.

Det kommer fram till Ica och gåt in.

Winda plockar ihop det som mamma hade bett hena handla. Ischoklad till Becka, står längst ner på listan.

Becka fått en förkärlek till choklad, nu under graviditeten. Tydligen kunde gravida kvinnor få smak för en speciell maträtt eller godis eller något under sin graviditet.

”Har du fått med allt?” frågar Christopher som kommer tillbaka efter att Winda hade skickat iväg honom för att hämta mjölk. Han lägger ner båda mjölkpaketen i korgen.

”Nästan”, svarar Winda . ”Nu behöver jag bara ischoklad till Becka”.

”Becka?”

”Ja, hon har fått en ny förkärlek till choklad nu under graviditeten”.

”Men varför köper ni hem det?” frågar Christopher.
Winda stirrar på honom.

”Jaa, hon bor ju mestadels hemma hos oss”, säger hon ”Jag fick ju veta först idag varför, men mamma och pappa måste ha vetat varför”.

”Just det”, säger Christopher. ”Jag glömmer bort att hon och Robby är syskon ibland”.

De börjar gå mot ischokladen. Winda tvärstannar och drar Christopher bakom en pelare med julmust.

”Vad är det?” frågar han.

”Sch” viskar Winda och kikar fram bakom julmusten. Christopher också.

Christopher tappar balansen och snubblar. Han ramlar ner på golvet med en låg duns.
”Hur gick det?” viskar Winda och hjälper honom upp.

”Bra”, viskar han tillbaka.

Winda hade också fått en chock. Där. Precis där vid all ischoklad står ingen mindre än Robby. Och Petra. De kysser varandra. Va?

Christopher kan inte hålla sig längre. Han går fram till dem. Winda går lite bakom. Skäms.

”Robby”, säger Christopher. ”Petra”.

Robby och Petra drar sig ifrån varandra, båda glödheta om kinderna.

”Heej”, säger Petra. ”Vad gör ni här? Tillsammans? Här…? Tillsammans?”

”Vi tänkte fråga desamma”, säger Winda.

”Vi”, säger Robby. ”Vi bara, vi skulle bara…”

”Stå och hångla vid ischokladen?” frågar Christopher och börjar flina.

”Okej, okej”, säger Petra.

”Okej vad?” frågar Winda.

”Jag och Petra är tillsammans”.

9

”Jag är gravid”, Beckas röst ekar i huvudet på Winda. ”Jag är gravid… gravid… gravid”.

Alla ser oroligt på Winda. Ben sitter och ser ängslig ut, det är tydligt att han inte har accepterat det faktum att han ska bli morbror. Morbror vid tio års ålder.

”Hur?” det är det ända som Winda får fram.

”Du sa att du visste vad blommor och…” börjar pappa men Winda avbryter honom.

”Jag vet hur det gick till”, säger hon. ”Men inte varför, ni har väll inte haft oskyddat sex?” tillägger hon med en blick på Gustav, som tydligen måste lära sig hur man sätter på en kondom. Det är hans fel och han bär ensam skulden. Han har alltid sagt att man aldrig ska ha oskyddad sex och att Winda aldrig ska låta en kille lura henne till att ha oskyddad sex, och så har han det själv, vad är det för jävla förebild?

”Vi visste inget”, säger Gustav som tycks veta vad Winda tycker om honom nu. ”Kondomen måste ha spruckit utan att jag såg något, det var förstods dumt av mig. Men det var först på sjukhuset som Becka fick veta”.

Winda vänder huvudet mot Becka som står en bit ifrån henne. Väntar på en förklaring.

”Ja, när jag först kom in till sjukhuset tog de en massa prover på mig. Vissa prover visade att jag är gravid. Jag har väntat med att berätta, för jag har varit tvungen att tänka igenom allt. Det var först samma dag som jag skulle få lämna sjukhuset som jag bestämde mig och berättade för Gustav. Det är också därför jag har varit så känslosam och gråtit över typ allt”.

Nu när hon säger det så har hon faktiskt varit väldigt känslosam. En fågel flög in i en fönsterruta och dog och då började Becka gråta.

”Vad för beslut?” frågar Winda.

”Abort, adoption eller behålla”.

Winda känner sig med ens ihålig och tom inuti. Visst, det var oansvarigt, men barnet har ändå Windas gener eftersom hon är syster till Gustav som är pappa till barnet.

”Vad valde du då?” frågar Winda och försöker låta oberoende.

”Behålla”, svarar Becka med oro i rösten.

Winda försöker att få sitt ansiktsuttryck att stanna neutralt.

Men vad kommer att hända när barnet födds? Gustav kommer vilja flytta ut, kanske till och med innan barnet födds och det kommer bli en bror mindre i huset. I stället kommer en baby få all hans uppmärksamhet, uppmärksamhet som hon vill ha. Winda kommer alltid vilja ha sina bröders uppmärksamhet. Visst, en sorglig dag skulle Gustav flytta hemifrån, det kommer Daniel och Adam också göra snart, men en baby som tar deras uppmärksamhet har liksom aldrig funnits med i bilden. Gustav som alltid har sagt att han har tid för sin ”älskade lillasyster”, kommer helt plötsligt inte ha så mycket tid med henne längre.

”Winda?” frågar Gustav prövande från fåtöljen.

Winda inser att hon måste ha stått tyst väldigt länge.

”Va?” frågar hon?

”Hur mår du frågar jag?” svarar Gustav med den där storebror-bryr-sig-om-sin-lillasyster-väldigt-mycket ton. Och just den tonen får det att börja läcka från ögonen och hon känner sig så patetisk och försöker torka bort tårarna innan någon hinner se de. Men det är försent.

”Vad är det?” frågar Gustav och ser med ens orolig ut.

”Inget”, svara Winda. ”Det är bara jag som är patetisk”.

”Nej, men varför det?”

”Dum orsak”, svarar Winda som känner att hon inte kan vara arg på Gustav längre. Hon saknar honom redan alldeles för mycket. ”Jag tänkte bara på att då kommer du ju flytta hemifrån och babyn kommer ta all din uppmärksamhet, och en del av den uppmärksamheten vill jag ha, fast det kommer inte finnas plats eftersom barn är så krävande”.

Gustav reser sig upp från fåtöljen, går fram till Winda och drar till sig henne i en kram.

”Du kommer alltid att ha min uppmärksamhet”, säger han mjukt men han släpper henne inte. ”Ett barn kommer inte förändra det. Och visst, jag kommer flytta, men vi kommer flytta till en lägenhet jättenära här, kanske fyra minuter att gå. Förresten, du vet vad jag, Daniel och Adam har sagt om du behöver hjälp, eller om det har hänt något”.

Winda nickar. Det gör hon.

Daniel, Adam och Gustav har sagt att när Winda får problem eller när hon bara behöver de, så ska hon bara skriva 112 i ett SMS till dem så kommer det direkt.

Winda drar sig ur Gustavs omfamning och tar fram sin mobil ur fickan. Hon skriver ett SMS.

Alla ser på hur Winda slänger sin mobil på mattan samtidigt som det plingar till i Gustavs mobil.

Gustav flinar och tar fram sin mobil.

”112”, säger han. ”Vad är det?”

”Jag har ett stort problem”, säger Winda.

Gustav väntar. Becka väntar. Alla väntar.

”Jag kommer sakna dig”.

Gustavs underläpp darrar till men han gråter inte. Inte Winda heller, hon känner sig alldeles uttorkad.

”Jag kommer sakna dig också”, säger Gustav. ”Men vi kommer ju komma och hälsa på varje dag och äta middag med er två dagar i veckan, så det kommer inte bli så att vi inte kommer att träffas”.

”Nej”, instämmer Winda. ”Det kommer det inte. Men det kommer bli en bror mindre i huset”.

”Men du har ju fortfarande oss”, säger Daniel helt plötsligt ifrån soffan och pekar på sig själv och Adam som nickar.

”Jag vet det”, säger Winda.

Hon tar ett språng och slänger sig över Daniel och Adam och kramar de samtidigt. Plötsligt kommer Winda på något. Becka. Winda hade ju varit så kylig mot Becka. Winda ställer sig upp och går fram till Becka.

”Förlåt”, säger hon och ser skamsen ut.

Becka ser oförstående ut.

”Va?” säger hon.

”Jag borde väll ha låtit er båda förklara innan jag blev sur”, säger Winda. ”Vet du, i början gillade jag inte dig så mycket. Jag trodde bara att du var en till av de där dumma blondinerna som min brorsa hade oturen nog att bli kär i. En till som försökte avskärma honom från sin familj, från mig, till och med från Daniel och Adam. Som om det ens vore möjligt, de är trillingar, jag tror inte att man skulle kunna splittra de åt oavsett hur mycket man försöker. Men hur som helst, du försökte inte ta Gustav ifrån familjen utan du blev en del i familjen och du försökte inte ta Gustav från sin lillasyster, så jag ska inte låta er ta bort er baby”.

Becka börjar gråta. Winda också inser hon. Till och med Gustav och mamma gråter. Winda ser på Gustav. Ser att hans ögonfärg har ändras från klarblå till turkos. Precis som hennes gör och som Daniels och Adams också gör. Winda känner hur mycket hon älskar sina bröder.

Becka drar till sig Winda i en kram.

”Barnet kommer få världens bästa faster”, säger hon.

”Och världens bästa mamma och pappa”, säger Winda.

Mamma och pappa harklar sig.

Winda, Becka, Gustav, Adam, Daniel och Ben börjar alla skratta. Mamma och pappa gör det också.

 

Vägen mot skåpet känns längre än någonsin. Windas hår var blött av snön och hon fryser om fötterna. Winda rotar i sin jackficka efter skåpnyckeln. Hon glömde att ta på sig vantar i morse så hennes händer är blåa och skakar. Hon kommer fram till sitt skåp och lyckas låsa upp det trotts de skakande händerna.

Det är den tjugoförsta december idag och imorgon är det skolavslutning. Den här terminen ha varit ett helsike och det skulle den andra terminen med all säkerhet också bli. Winda vet inte vad Anni, Willy och Mary är ute efter, varför de gör så mot henne.

Winda börjar med ens svettas. Det är luftkonditioneringen är trasig i hela skolan, men det är ingen som klagar med tanke på hur kallt det är ute. Winda tar av sig jackan och proppar in den i skåpet.

”Hej Winda”, säger någon.

Winda vänder sig om och ser Christopher komma gåendes mot henne. Varför gör han det? Klassresan är slut. Han behöver ju liksom inte låtsas som om han gillar att vara hennes kompis.

”Hej”, säger Winda och borstar igenom sitt hår. Hon har en borste i sitt skåp.

”Hur är det?” frågar Christopher. ”Har det hänt nått?”

Hur kunde han veta det? Winda känner sig förutsägbar och det gillar hon inte.

”Nja”, säger Winda och lägger tillbaka borsten i skåpet. Hon rufsar håret lite med händerna så att håret hamnar på plats. Sen drar hon händerna över håret. ”Inget viktigt”.

”Men något är det”, påstår Christopher och ser på Winda med sina mjölkchokladbruna ögon.

Winda börjar knäppa upp knapparna på sin kofta

”Min storebror Gustavs flickvän Rebecca kom hem från sjukhuset när vi var på klassresan, efter att ha fått ett astmaanfall”, säger Winda och knäpper upp den sista knappen. Hon börjar räta till sina kläder. ”Och där fick hon reda på att hon är gravid”.

 Christopher ser medlidande ut.

”Men är inte han bara nitton?”

”Jo, eller, nja inte snart, Daniel, Adam och Gustav är födda i januari, så de fyller snart tjugo år”.

”Hur gammal är Rebecca?”

”Becka fyller nitton i mars”.

Christopher nickar.

”Fint smycke förresten”, säger han.
Först blir Winda förvirrad men sen förstår hon att han menar hennes navelpiercing. Den föreställer ett litet rosa hjärta med vingar.

”Tack”.

Navelpiercingen syns ganska tydligt eftersom Winda har på sig sin ljusblåa magtröja och ett par jeans. Tröjan, jeansen och koftan passar jättebra ihop med hennes svarta stövlar med nitar längst upp och vid foten. De räcker henne upp till knäna.

”Det var så lite”, säger Christopher och ler.

Det är konstigt, tycker Winda. Före klassresan kunde vinda inte se på Christopher eller ens tänka på honom utan att ren hat bubblade upp inom henne. Nu… fattar hon inte hur det hon kunde göra det. Den Christopher son står här framför henne är ingenting som de Christopher hon trodde att han var. Winda fylls av skam i hela kroppen.

”Vilket klassrum ska ni vara i?” frågar Christopher.

”355”, svarar Winda.

”Okej vi är i 357”, säger Christopher.

Så deras parallellklass ska vara i klassrummet bredvid. Det är inte en slump. Morgan och Benny har gjort så att de har fått klassrummen vägg i vägg.

Winda stänger skåpet och lägger nycken i sin bakficka. Hon börjar gå mot trappan och Christopher följer efter.

”Vet du”, säger Christopher. ”Leiah vill träffa din lillebror Benjamin”.

”Vänta, va?” säger Winda. De har precis kommit fram till trappan och de börjar gå upp för den.

”Jo, hon undrade om jag hade haft det kul och så, och då ska jag att jag hade det och träffat två nya vänner, och den ena har en brorsa i hennes ålder”.

”Aha”, säger Winda. De kom till andra våningen och gå direkt till andra trappan. De ska ju till tredje våningen. ”Jaa, Ben skulle väll inte ha något emot det skulle jag tro, han är ju helt öppen till att möta nya kompisar, så varför inte, jag ska prata med honom när jag kommer hem”.

”Bra”, ler Christopher.

De kommer upp på tredje våningen och går tillsammans genom korridoren. Petra står utanför klassrummet och pratar med någon. När de kommer närmare ser de att det är Robby.

Robby får syn på dem.

”Chippe”, säger han och Petra vänder sig om.

”Winda”; säger hon.

Petra kommer fram och kramar Winda. Bakom Petra ser Winda hur Christopher och Robby gör ett handslag.

När Petra släpper Winda, ser Winda att Petra har märkt att det har hänt något.

”Vad har hänt?” frågar hon tyst och osäkert. Det är tydligt att hon inte vet att Christopher vet, och hur skulle hon kunna veta att Christopher vet när Winda inte ens har berättat för henne.

”Becka är gravid”, säger Winda. ”Och Gustav och hon ska flytta ihop”.

”Men, vänta va?”; säger Petra helt chockat. ”Hur? När? Va?”

Petra kan inte få ut någon hel mening. Petra gillar ju Becka lika mycket som Winda.

”Ja, jag vet inte”, svarar Winda. ”Gustav säger att han och Becka inte visste något…” Winda blir avbruten.

”Men hon fick veta det på sjukhuset, och visste inte vad hon skulle göra, så hon berättade inte för någon förrän hon hade bestämt sig för vad hon ville göra med barnet”.

Det var Robby. Hur kunde han veta? Men… vänta nu. Becka har en lillebror. Winda har aldrig träffat honom. Eller har hon det?
”Hur vet du det?” säger Winda chockat.

”Becka är min storasyster”, säger Robby. 

8

”Kommer man inte och hälsar när man kommer hem?” frågar en glad röst.

Winda ställer sig upp. I dörröppningen står Daniel, Adam och Gustav. Det ser ut som att de gömmer något och hon förstår precis.

”Jag vet att hon är bakom er”, säger Winda och då hörs ett välbekant fnitter.

Killarna särar på sig och Becka visar sig.

Winda springer fram och omfamnar henne.

Gustav har haft ett antal flickvänner förut, men alla försökte klippa bandet mellan Winda och Gustav. Men Gustav hade inte märkt något förrän de försökte klippa bandet mellan honom, Daniel och Adam också, det är så det har tagit slut mellan de.

Men Rebecca, hon försöker inte klippa banden mellan någon, istället knyter hon sig omedvetet in i dem. Becka är den enda tjej som Gustav har varit tillsammans med som Winda faktiskt gillar jätte mycket och aldrig vill ska försvinna.

Hon släpper motvilligt Becka.

”Hur mår du?”, frågar Winda, och utan att vänta på svar börjar hon pladdra vidare. ”Jag fick nästan en hjärtattack när Gustav berättade vad som hade hänt, jag ville vara hemma när du släpptes från sjukhuset men den där klassresan kom i vägen”.

”Lugn Winda”, skrattar Becka.

Winda känner ett stygn i hjärtat. Winda.

”Du vet”, säger Winda som känner att det är dags att berätta sitt riktiga namn. Hon trodde att hon aldrig skulle kunna göra det när hin trodde att Becka skulle dö. ”Winda är inte mitt riktiga namn”.

Daniel, Adam och Gustav ser alla förvånade ut. Och chockade.

”Winda vad gör du?” frågar Gustav.

”Jag tänker berätta mitt riktiga namn”, säger Winda.

”Vilket riktigt namn?” frågar Becka och ser förvånad ut.

”Jaa, jag döptes inte till Winda”, börjar Winda dröjande. ”Winda hittade jag bara på för att jag inte tycker att mitt namn passar mig”.

”Men vad är då ditt namn?”

”Arwen”, säger Winda. ”Arwen Éowyn Elin”.

”Sagan och ringen”, säger Becka.

”Pappa älskar den trilogin”, säger Adam.

”Inte filmerna så jättemycket, men böckerna”, säger Daniel. ”Mitt mellan namn är Elladan, Gustavs är Aragorn och Adams är Faramir”.

Man ser på Becka att hon försöker se allvarlig ut men att hon har svårigheter med det.

”Okej”, säger hon samtidigt som hon försöker dölja ett leende. ”Det… Elladan, Aragorn och Faramir… okej, eh… vad är det?”

Daniel, Adam och Gustav gapskrattar.

”Du får det…”, Gustav försöker prata genom skrattet. ”Du får det att låta så normalt. Att heta så, haha, Elladan, Aragorn och Faramir, det är ju skrattretande, haha, Ben heter Legolas i mellannamn”.

”Å, den älvan är sååå snygg”, säger Becka retsamt och Winda frustar till av skratt.

Gustav tystnar genast. Men Becka och Winda börjar skratta.

Gustav fattar att Becka skämtar för han börjar skratta igen.

Winda slutar skratta.

”Bra Becka”, säger hon. ”Du har fått Gustav att börja skratta, han har inte skrattat sen du hamnade på sjuk…”.

Gustav avbryter.

”Hur blir det nu?”, frågar han. ”Säger man inte hej när man kommer hem?”

Winda ser på sin bror.

”Ja, du har ju faktiskt inte sagt ordet ’hej’”.

Winda tar två kliv och rusar in i Gustavs famn.

”Hej”, säger hon medan han håller henne hårt intill sig.

När Gustav släpper henne ser hon att han döljer något, men hon tänker inte säga något. Hon sa låta han göra det själv. Istället krama hon Adam och Daniel också, men hon ser även på dem att det är något, men nu kan hon inte avgöra om det är något de döljer för sig själva eller för någon annan.

Hon ser på Becka och nu syns det på henne också, det syns så tydligt att Winda undrar hur hon kunnat missa det innan.

”Älskling?” ropar mamma och alla vet att hon menar Winda.

Winda går ut ur det spända rummet och de andra följer efter. Hon kan riktigt känna deras blickar i nacken. Det är obehagligt. Har det hänt något?

De kommer in i vardagsrummet där mamma sitter i fåtöljen, pappa i soffan och Ben på golvet och bygger med lego.

Mamma reser sig när Winda kommer in i rummet. Och hennes ansikte som Winda hann se varit bekymrat spricker upp i ett leende.

”Hej gumman”, säger mamma och drar till sig Winda i en kram.

Adam och Daniel går och sätter sig i soffan bredvid pappa Gustav sätter sig i den anda fåtöljen och Becka sätter sig i hans knä.

Det är något med sättet Becka rör sig på. Hon rör sig försiktigt. Det är något med Gustav också, sättet Gustav och Becka rör sig på tillsammans.

”Hej mamma”, säger Winda.

Trotts mammas leende syns det att även hon döljer något.

Winda ser på pappa. Han ser lika bekymrad ut som mamma gjorde innan Winda kom in i vardagsrummet.

Papp märker inte att Winda iakttar honom. Men det gör tydligen mamma för hon harklar sig högljutt. Då märker pappa att Winda ser på honom och hans ansikte spricker upp i ett leende likt sin fru.

Ben är den ända som inte verkar det minsta bekymrad eller verkar dölja något. Fast han är ju ändå bara tio år, men å andra sidan är han stor nog at fatta att det har hänt något. Det syns inte bara i deras ansikten. Det känns i rummet. Spänt.

Winda känner hur mamma borrar henne i nacken med blicken. Hon önskar att hon visste vad mamma tänker i ljust denna stund.

Stackars barn, min lilla Arwen hur kommer hon reagera på nyheterna. Min lilla Arwen!

Winda rycker till och är på väg att falla baklänges men hindrar fallet i sista sekund.

Vad hade hänt? Vad var det?

Allt hade gått så fort att ingen hade hunnit reagera och Winda låtsas som ingenting.

”Sluta”, säger hon bara. Alla ser oförstående ut. ”Mamma sluta borra hål i nacken på mig med blicken”.

Winda vänder sig hastigt om. Mamma ser på påkommen ut. Som om Winda hade kommit på henne med att vara otrogen eller något.

Mamma sätter sig ner.

”Vad är det med er?” utropar Winda upprört. Alla sitter tysta, till och med Ben sitter tyst och ser upp på Winda. ”Ni kanske tror att jag inte märker hur tillgjorda era leenden är, eller att jag inte ser på er att ni döljer något, men här är en nyhet: det gör jag”.

Alla sitter fortfarande tysta. Rädda för att yttra sig.

”Men jag tänkte att jag skulle låta er berätta, men det tänker ni tydligen inte göra självmant, men nu tycke jag att ni ska göra det”.

Det kommer de göra, nu syns det också.

Winda blir rädd, rädd för vad hon kommer få höra.

”Winda”, börjar pappa. Winda som hade stått och tittat på Gustav och Becka vänder blicken till pappa. ”Har vi någonsin pratat med dig om blommor och bin?”

Nej, det är inte sant, hur gammal tror de egentligen att hon är? Fem?

”Jag är sexton, pappa”, säger hon skarpt. ”Sexton! Jag vet för fan vad sex är så kalla det inte blommor och bin det får dig bara att låta töntig”.

Daniel börjar skratta men pappa ger honom en blick och han tystnar.

Pappa ser ut som om en tanke precis slagit honom, och med ens ser han skräckslagen ut.

”Du, du har väll inte?”, börjar pappa men Winda avbryter honom.

”Stopp där”, säger hon argt. ”Även om jag hade det så skulle det inte vara så konstigt. Jag. Är. Sexton”.

Daniel, Adam och Gustav ser upprörda ut. Vad nu då?
”Du svarade inte på frågan”, säger Gustav.

”Du får inte”, utropar Adam. ”Inte än”.

”Du är bara sexton”, säger Daniel.

”Men hallå!!”, ropa Winda. ”Jag har inte, lugna er, förresten är det inte jag som döljer något här, det är ni alla”.

”Det räcker nu”, säger Becka och ställer sig upp. Hon ser på Gustav. ”Vi berättar bara”.

Gustav ser ut som om han ha fått en örfil, men han nickar.

Becka går fram till Winda.

Hon är så fin. Naturligt blont hår, mörkgröna ögon som hon har ramat in men maskara. Hon är några centimeter längre än Winda men inte många.

Becka tar hennes hand.

”Winda… jag är gravid”.

7

Winda stänger dörren med en smäll. Hon går fram till hennes och Petras våningssäng där hennes väska ligger bredvid Petras. Winda rotar i väskan men hittar inte ett till par mjukbyxor.

Hon förbannar sig själv för att hon bara tog med sig två par mjukbyxor, men det andra paret sover hon ju i, de kan hon inte använda.

Medan Winda svär tyst åt sig själv drar hon på sig ett par jeans.

Hon sätter sig på Petras säng och tar fram sin necessär. Den lilla spegeln som hon tar plockar upp är precis så pass stor och rund att båda hennes ögon ryms någorlunda bra.

Ögonvitorna är röda och hennes blåaögon är turkosa. Det är något konstigt med hennes ögon. Hennes äldre trilling brorsor också. När de gråter eller stunden efter att de har gråtit är deras ögon turkosa. Sen börjar den klarblåafärgen långsamt komma tillbaka.

Första gången Petra hade sätt Winda gråta hade hon blivit chockad över att hennes ögonfärg ändrades från klarblå till turkost och sen tillbaka igen.

 Tur att hon inte hade satt på sig maskara. Men det gör hon nu. Hon kommer inte börja gråta igen, det är hon för arg för. Willy gjorde det med flit, vad hon än försöker inbilla Christopher.

När Winda är klar är hennes nu turkosa ögon inramade. Inte på ett överdrivet sätt, men på ett bra sätt.

Winda går genom huset och går ut igen och börjar springa till sällskapsstugan.

Petra, Christopher och Robby sitter kvar vid bordet och pratar upprört med varandra.

Ingen av dem märker Winda innan hon sätter sig ned.

Christopher och Robby ser chockat på Winda.

”Har du linser?” frågar Robby.

”Nej”, svarar Winda enkelt.

”Hennes ögon blir så när hon gråter och typ en eller två timmar efter”, förklarar Petra. ”Det tar lite tid att vänja sig vid det, det blir så för hennes äldre bröder också”.

Christopher har tagit fram sin mobil.

”Får jag ta en bild? Jag vill bevisa för mamma att det finns folk som har turkosa ögon”, säger han. ”Hon skulle aldrig tro mig”.

”Visst”, säger Winda.

Christopher höjer mobilen.

”Le då”, säger han och flinar.

Winda höjer ena ögonbrynet men ler.

”Perfekt”, säger han.

Okej, Winda vet definitivt att han måste ha menat kvaliteten på bilden och inte henne i bilden. Hon är allt annat än perfekt, det vet hon för väl.

Winda ville aldrig åka på den här resan från första början. Nu vill hon inget hellre än att komma hem. Till mamma och pappa. Till Daniel, Adam, Gustav och Ben.

Winda får hålla ut, de åker hem imorgon eftermiddag. Men det skulle bli en lång dag både idag och imorgon. Tiden går alltid så långsamt när man längtar till något.

 

Winda stampar på altanen utanför dörren för att skaka av sig så mycket snö från skorna som möjligt.

Genast hör hon Rosa som börjar skälla. Winda ler för sig själv. Hon rotar i sin ficka för att ta upp sina nycklar med dörrens öppnas innan hon hinner sätta nyckeln i låset.

”Winda”, utropar Ben, som har sin Spindelmannenpyjamas på sig.

”Hej Ben”, säger Winda och slänger ner sin väska på den snöiga altanen och sträcker ut armarna till Ben.

”Har du haft kul?” frågar Ben när Winda stänger dörren.

”Oja”, säger Winda. ”Jättekul”.

”Daniel har saknat dig jättemycket”, berättar Ben. ”Adam har fått en flickvän”, tillägger han och fnittrar. ”Du vet Fannie, och Gustav har varit hos Becka hela tiden”.

”Okej”, svarar Winda. ”Men hörru Ben, varför har du pyjamas på dig? Har du inte varit i skolan idag?”

”Joo, det har jag”, svarar Ben, de har precis kommit in i köket och han häller upp ett glas saft till sig. ”Men jag och Sonny hamnade i ett snöbollskrig, vi hade inte på oss våra täckbyxor för båda skulle hem direkt så vi var jätteblöta efter det och när jag kom hem blev mamma arg och tvingade mig att sätta på mig pyjamasen”.

Han ser sur ut.

”Men det är för att du inte ska bli sjuk Ben”, säger Winda. ”Men du jag måste lämna min väska”.

”Okej”, säger Ben enkelt. Han sköljer ur glaset och ställer det i diskmaskinen. Sen torkar han sig om munnen med handryggen.

Han är för söt.

Benjamin Legolas Theodore, det bästa tillskottet till familjen.

Winda var sex år när Ben föddes. Hon kommer ihåg att hon hade tjatat på mamma och pappa om att hon ville ha en hund, sen föddes Ben och hon glömde allt att hon ville ha en hund.

Ben är så olik Winda, Daniel, Adam och Gustav. Medan de fyra är brunhåriga med klarblåa stora ögon, är Ben blond med stora bruna ögon.

Mamma och pappa tjafsade om namnet. Pappa ville ha Legolas eftersom han älskar Sagan om ringen, men det ville inte mamma.

”Man kan inte döpa två barn från en och samma film”, hade hon sagt retligt.

Mamma ville ha Theodore, men det namnet var pappa emot.

”Det låter som en hamster”, hade han sagt, men Winda visste att han bara hade sagt så för att mamma pikade namnet Legolas.

Men namnet Benjamin var ett namn som båda gillade. Och eftersom de var överens om det fick det bli Benjamin, Legolas och Theodore var inte bortglömda så de fick bli mellannamn istället.

Benjamin Legolas Theodore Lavberg.

Winda förstår inte sig på mamma ibland. Windas namn gillar hon ju, det är Winda som tycker att det inte passar, därför ändrade hon det till Winda. Pappa hade berättat att det hade varit blåsigt natten hon föddes, och Winda har alltid gillat vindar, det var så hon kom på namnet Winda. Hon var nio år då. Av alla sina tre namn gillar hon bara ett av dem. Och Winda har ingen kontakt med någon av de som hon gick i lågstadiet med, så det finns ingen som kan avslöja hennes riktiga namn. Så fort hon kom in i klassrummet som hennes klass skulle samlas i allra första dagen gick hon fram till Benny och förklarade att hon bara ville kallas Winda och att han skulle stryka över namnet som stod på klasslistan och skriva dit Winda. Det lättaste skulle nog vara att bara byta namn till Winda, det går ju, men mamma och pappa skulle bli så ledsna., så hon tänker inte göra det. Hon har inte ens berättat sitt riktiga namn för Petra. Petra har normala namn. Petra Saga Marie. Winda däremot… nej. Men hon har bestämt att hon ska berätta för Petra.

Winda kommer in i sitt rum. Hon slänger väskan på golvet och går fram till sitt skrivbord. Hon sätter sig på stolen och ser på bilden i den fina ramen. Flickan på bilden är fem år. Hon har brunt axellångt hår, vanligtvis rakt, men för tillfället i glansiga lockar runt ansiktet. Hon har klarblåa glittrande ögon och smilgropar på båda sidorna men som nu har vuxit bort. Hon har på sig en lättrosa klänning och rosa ballerinaskor. Och hennes namn var; Arwen Éowyn Elin.

Arwen. Hennes mormor och morfar, farmor och farfar kallar henne fortfarande Arwen. Winda har gett upp försöket att få de att kalla henne för Winda istället för Arwen, men de vill inte, det tycker att hon ska tilltalas det ”vackra” namnet som döptes till i kyrkan, och som hennes föräldrar hade valt åt henne. Mamma och pappa undviker att kalla henne för Winda, när de pratar med henne, kallar de henne oftast, ”gumman” eller ”älskling”, men det händer att de kallar henne Arwen fortfarande.

Arwen Lavberg.

6

Winda vaknar med en chock och sätter sig upp i sängen.

Hon är alldeles varm och hennes hjärta bultar snabbt.

Innerstinne i sig själv måste hon ha varit oroligare än vanligt för att Anni, Willy och Mary ska göra något, än vad hon låtsades om igår.

Att vara såhär rädd hela tiden kommer tillslut att ta knäcken på Winda. Hon känner att hon inte kommer orka så mycket mer.

”Hur mår du?” frågar en orolig röst.

Winda vänder på sitt huvud och ser Petra stå och se på henne. Det måste synas på Winda att hon kallsvettas.

”Bra”, svarar Winda kort och darrigt. Hon tar av sig täcket. ”Hur mycket är klockan?”

Petra tar motvilligt fram sin mobil. Winda kan se på Petra att hon inte är helt nöjd med Windas korta svar.

”Halv ett”, svarar hon och slänger mobilen på sin säng. ”Men alvarligt talat nu. Hur mår du?”

”Bra sa jag ju”, säger Winda. ”Jag lovar”.

”Men du är jätte blek i ansiktet”, säger Petra. ”Innan du vaknade hörde jag att de fick någon sorts panik eller nått i sömnen. Jag blev skit rädd, om du inte hade vaknat hade jag gått till någon lärare efter hjälp”.

”Men jag mår bra nu”, säger Winda. ”Lägg dig och sov igen”.

Winda lägger sig ner igen utan att sätta på sig täcket igen. Efter en sista blick på Winda försvinner Petra under sängen. Winda vänder på sig och ligger sig på sidan.

Windas och Petras sig ligger vid en vägg, fast de har ett fönster istället. Genom det fönstret kan de se killarnas stuga. Deras stuga är det ända som syns bland all snö.

Winda ligger och ser ut genom fönstret.

Snö. Snö. Och mera snö. Visserligen är det bara nittonde december, eftersom klockan nu måste vara runt ett. Men det är ju ändå så mycket snö att den känns oändlig.

Det är någon hos killarna som är vaken. Det är någon som rör sig i skenet av någon svag lampa. Man kan definitivt inte se vem. Bara att han är lång. Men det säger ingenting, nästan alla killarna i båda klasserna är långa. Winda kollar på snön som nyss börja falla.

Hoppas att det inte blir snöstorm, tänker hon.

Om det blir det kanske de måste stanna inne, hon vill inte vara i samma stuga en hel dag med en vaken Anni.

Några lyktor gör att den fallande snön glittrar i skenet av ljuset, det gör förresten snön som redan ligger på marken också. Det är faktiskt ganska vackert. Glittrande snö.

Winda ligger en lång stund och kollar ut genom fönstret, hon kan inte sova. Hon vet inte hur mycket klockan är heller. Det kanske inte har gått så lång tid, det kanske bara känns som det.

Ett får! Två får! Tre får! Hur kan det hjälpa en att somna om man räknar får? tänker hon sarkastiskt, men fortsätter att räkna. Fyra får! Fem får! Sex får! Sju får! Ått … a.

Allting blir svart för ögonen.

 

Allting är suddigt. Winda känner hur något petar henne på armen.
Med ens kan hon se klarare. Det är Petras finger som petar henne försiktigt på armen.

”Winda?”

Åh nej, är klockan kanske bara tre nu eller?

”Vad är det? Hur mycket är klockan?”

”Åtta”.

Å. Okej, ja lärarna sa ju att de skulle väcka dem åtta, men hur kunde inte Winda ha hört de?

”Morgan var här inne för kanske fem minuter sen”, säger Petra.

Det måste stämma. Petra har ju fortfarande på sig sitt nattlinne. Men hon ser mycket piggare ut än Winda känner sig.

Hon har inte täcket på sig men svettas ändå.

”Är…?” börjar Winda men Petra avbryter henne.

”Nej”, säger Petra. ”Det måste ha varit vakna innan Morgan kom och väckte oss. De var redan påklädda och sminkade när jag gick upp ur sängen. Och sen gick de bara. Säkert till frukosten”.

”Okej, bra”, säger Winda och sätter sig upp med benen dinglande nerför sängkanten.

”Är du trött?” frågar Petra medan hon sätter på sig ett par jeans.

”Nejdå”, säger Winda men blir förrådd av en plötslig gäsp.

”Sov du ingenting i natt?” frågar Petra och kammar igenom sitt hår.

”Knappt”, svarar Winda och hoppar ner från sängen. ”Det går inte, jag är för orolig, det går helt enkelt inte”.

Winda drar ut tofsen ur håret och tar sin borste och börjar borsta igenom håret. Medan hon drar borstens tänder genom sitt mjuka hår gör hon allt för att inte släppa in tankar i sitt huvud som inte är välkomna. Hon försöker tänka på något helt annat.

”Är du säker på att du ska ligga på överslafen?” frågar Petra och drar en svart t-shirt över huvudet. ”Du var på väg att ramla ner i natt”.

”Ja, ja det kommer gå bra”, svarar Winda när hon lägger ner borsten.

Hon tar av sig sina mjukisbyxor och sätter på sig ett par jeans.

”Okej”, säger Petra. Hon sitter på sin säng och knyter sina vinterkängor.

Winda tar på sig en av sina magtröjor innan sätter på sig en varm kofta.

Petra sitter och väntar på att Winda ska bli klar.

”Jag har bara mina skor kvar”, säger Winda innan hon tar fram sina vinterstövlar och sätter på sig dem.

Winda och Petra går ut ur stugan. De har inga jackor på sig eftersom de bara skulle springa in till sällskapsstugan. I sällskapsstuga får alla vara hur mycket som helst förutom under natten. Där äter de frukost, lunch och middag. Det kommer en bil på morgonen och lämnar mat för både, frukost, lunch och middag. Igår kom den bara en timme efter att vi hade kommit fram, för att lämna lunch och middag.

Winda och Petra skyndar sig fram till sällskapsstugan. De öppnar dörren och skyndar in i den varma stugan.

Det är inte så många där. Men Anni, Willy och Mary är där förstods, och tio andra, bland de Christopher och Robby.

När Christopher och Robby ser att Winda och Petra står här i dörren kommer de fram.

De har inte tagit frukost än så det är uppenbart att de har väntat på att Winda och Petra skulle komma.

”Hej”, säger Christopher glatt när de kommer fram.

”Hej”, svarar Winda och undviker Christophers blick, rädd för att bli förrådd av sin egen blick.

De går fram till bordet med frukosten på. De tar tallrikar och tar för sig av frukosten.

Winda tar bara två limpskivor och brer lite smör, lägger på en skinkbit på vardera samt en bit gurka. Hon heller upp apelsinjuice i ett glas innan hon går fram till ett av borden och sätter sig.

Petra kommer strax efter, och sen Christopher och Robby.

”Har ni sovit bra?” frågar Christopher och tar en tugga av en av sina fyra mackor.

”Nja, Winda…”, börjar Petra men Winda ger henne en dräpande blick. ”Winda sov som en stock, jag kunde knappt väcka henne”. Petra ger Winda en sårad och arg blick innan hon tar en tugga av sin macka.

Winda känner sig dum. Hon hade trott att Petra skulle avslöja henne, men det skulle hon inte. Winda inser hur paranoid hon måste värka för Petra just nu.

Hon tar upp sitt juiceglas och råkar nästan kväva sig själv när hon råkar klunka juicen för fort.

Hon börjar hosta och fräsa för att få luft.

Någon dunkar henne på ryggen. Det tar ett tag innan hon förstår att det är Christopher som dunkar henne på ryggen för att hjälpa henne att få luft.

När Winda äntligen slutar hosta känner hon hur varm hon är i ansiktet, och ögonen är våta.

”Ursäkta”, ursäktar sig Winda. ”Jag tror jag råkade svälja i fel strupe”. Fast det hade hon ju inte alls gjort, men det är den enklaste ursäkten.

”Men det gör inget”, säger Robby och flinar.

Bredvid honom sitter Petra och försöker hålla sig för skratt, men man ser på henne att det kräver ansträngning.

Winda tar upp sin macka och börjar gnaga lite på den. Petra, Christopher och Robby börjar äta igen de också.

”Vad var det som var så roligt?” frågar en falsk snäll röst. Alla vrider på huvudet och får de Willy stå där.

”Inget speciellt”, svarar Christopher med mekanisk röst.

”Ni skrattade ju nästan lungorna ur er”, säger Willy, fortfarande med falsk röst. ”Något måste ju vara roligt”.

”Inget som angår dig i alla fall”, svarar Christopher skyligt.

Willy se ut som om någon har gett henne en örfil.

Winda känner sig försvarslös, hon skulle aldrig kunna prata så till Willy ännu mindre Anni. Hon vill säga till Willy att ge sig av från deras bord, men det skulle hon inte kunna utan att de skulle ge igen på något sätt. Det läskiga med Anni, Willy och Mary är att de inte alltid går till attack direkt, det kan gå ett par dagar eller bara någon timme innan de gör något, och man kan aldrig veta vad.

”Var sur då”, säger Willy och skrattar falskt och gällt. ”Din lilla surgubbe”.

”Kalla mig inte det”, säger Christopher och rynkar pannan.

”Hoppsan”, säger Willy.

Winda hoppar upp på fötter och stolen flyger baklänges och slår i golvet med en smäll.

”Men vafan Willy”, ropar Christopher.

Hon hade vällt omkull både Windas och Christophers juiceglas så att de hamnade på Windas lår.

Hennes ljusgrå mjukbyxor är nu mörkgrå, luktar apelsin och är blöta.

”Jag sa ju förlåt”, säger Willy med ett leende som smyger sig fram på hennes läppar.

”Nej, det gjorde du inte alls”, säger Robby anklagande och Petra nickar instämmande.

Winda orkar inte höra. Hon springer där ifrån, springer ut och mot tjejernas stuga med tårar rinnandes ner för kinderna som nästan fryser till is på grund av kylan i luften.

5

Winda vågar inte gå in u huset. Hon och Petra står utanför huset alla tjejer ska sova i. Christopher och Robby hade följt med de men nu hade de gått och Winda vill inte gå in.

”De kommer att vilja hämnas”, förutspår Winda oroligt.

”Men vad kan de egentligen göra med huset fullt av andra tjejer?” frågar Petra.

”Massor”, svarar Winda. ”De använder list och de smyger, hur ska jag kunna sova i natt?”

Petra har inget svar. Hon står bara tyst och ser medlidsamt på Winda.

”Ska vi inte gå in nu?” frågar Petra fem minuter senare. Hon sitter på trappen och tittar upp på Winda som fortfarande står på samma ställe. ”Jag fryser jättemycket och du är blå om läpparna”.

Winda suckar. ”Ja, ja okej, vi gå in”.

Petra reser sig upp och gå upp för den lilla trappen. Winda följer efter och skjuter upp dörren som gnisslar till.

Det är fullt med röster från rummet vilket betyder att ingen har lagt sig för att sova ännu. Winda bara hoppas på att Anni, Willy och Mary ska låta henne vara och inte ge sig på henne.

Winda och Petra lyckas komma fram till sina sängar längst in i rummet utan att få en enda skymt av Anni. Samtidigt som Winda känner sig lättad är det något som känns fel. Väldigt fel.

Petra har redan bytt om. Hon sitter på sin säg med en bok i knät.

”Känns det okej?” frågar Petra och ser oroligt på Winda.

”Ja då”, säger Winda samtidigt som hon drar på sig sina mjukisbyxor.

”Men du är alldeles vi i ansiktet”, påstår Petra. ”Försök ta det lugnt bara”.

Om det ändå vore så lätt. Winda önskar över allt annat att hon kunde ta det lugnt. Men det kan hon inte. Hon vet att Anni planerar något, det känner hon på sig, men hon vet inte vad, och det oroar henne.

Winda sätter upp sitt hår i en tofs. Om hon bara kunde ta det lugnt under dagarna skulle allt bli så mycket bättre och lättare i livet. Inte behöva oroa sig hela tiden. Det känns dumt att Winda ska behöva gå omkring varje dag och vara rädd. Det är inte så det ska vara, ingen ska behöva ha det så. Men hon har det så.

”Jag försöker”, svarar Winda innan hon klättrar upp på sin säng, drar täcket över sig och ligger huvudet på kudden.

Hennes ögon känns så tunga. Det är ofattbart vad trött en människa kan bli. Trycket på ögonlocken blir tyngre och tyngre.

Snart blir allt svart och Winda somnar.